fredag, januari 09, 2004

Suicidal tendencies!

Nu är det bara lite mer än en månad tills vi får beskåda det mest efterlängtade självmordet sedan Kurt Cobains.

Den 19 februari öppnar Vänsterpartiet sin kongress. Valberedningsarbetet inför partiledarvalet kommer att gå till historien. En hel serie förlorare kandiderar.

Johan Lönnroth.
Lönnroth har blivit känd för allmänheten genom att alltsomoftast i kammaren ta fram sin stickning, och försjunka i handarbetets meditativa fröjd. Väl känt är också att Lönnroth plågas av återkommande depressioner, som länge tvingat honom att vara sjukskriven från riksdagsarbetet.

Alice Åström.
Åström är för kollegorna känd som en flitig och ansvarstagande riksdagsledamot. Vanligt folk, däremot, har ingen aning om vem hon är. Man kanske får anse det som en medial bedrift av Åström, att lyckas hålla sin gamla narkomani utanför den allmänna debatten, i världens mest narkotikaintoleranta land. Men även om medborgarna inte känner till det, så vet pressen. Och det kan ju vara dåligt att ha pressens misstankar mot sig ständigt. Som när TV3 för ett år sedan avslöjade att en av Doris Hopps flickor i den så kallade Bordellhärvan i mitten av sjuttiotalet sedermera avancerat till riksdagsledamot, exempelvis. Då var det åtskilliga politiska reportrar som gissade på Alice Åström. Det var inte Åström, kanske ska tilläggas.

Peter Pedersen.
Min personliga favoritkandidat är Peter Pedersen. Han är kanske en doldis, men i det tysta har han har han formulerat det som kanske är det starkaste politiska dokumentet i svensk riksdagshistoria. Den fjärde oktober 2000 lämnade Pedersen in den legendariska motionen "Standardiserad färgsättning på mjölkförpackningar". Pedersen irriteras över att kartongerna har så konstiga färger.
"Ett irritationsmoment för landets mjölkdrickare är att färgsättningen på olika mjölkprodukters kartonger varierar över landet. I vissa områden är t.ex. standardmjölkens kartong röd, mellanmjölkens grön, lättmjölkens blå och minimjölkens gul, medan det på andra håll i landet kan vara helt annorlunda!
Detta kan vara förvirrande för mjölkkonsumenter på resande fot och kan leda till felköp. En enkel åtgärd vore därför att införa standardiserade färger för olika mjölkprodukters kartonger, oavsett var de produceras och säljs i landet."


Men listan slutar inte här. Lars Ohly ställer upp. Han vägrar att sluta kalla sig kommunist. Ulla Hoffman, som just nu utan framgång vikarierar som partiledare är intresserad om hon bara krusas tillräckligt.

Den enda som inte ställer upp är America Vera Zavala. Och det är tur. Hon har exakt de egenskaper som gjorde Gudrun Schyman till vänsterns frälsare. Hon kan säga vilka dumheter som helst utan att kritiken för detta fastnar på henne. Hon är snygg och karismatisk. Hon står på ett sluttande plan, moraliskt sett. Hon dyrkar Fidel Castro. Hon har ungdomens stöd (vilket inte minst visades på södermalmsbaren Metro för en månad sedan, då hon satt med ungdomsförbundets Ali Esbati och drack drinkar - han tindrade, minst sagt).

Utan America kommer vänsterpartiet att krypa ner till fyraprocentsnivån igen. Och det är ungefär det bästa som kan hända.

Summary in english:
Leftist party Vänsterpartiet faces new challenges. All candidates for party leadership are born losers. And I love it.