måndag, november 22, 2004

Stackars Lönnroth

Jag har aldrig haft så roligt inom partiet som nu med Vägval Vänster.

Precis så sa förre riksdagsledamoten och tidigare vice ordföranden i Vänsterpartiet Johan Lönnroth. Vad nu det betyder. Man ska ju ha i åtanke att Lönnroth under långa stycken i sin politiska karriär varit sjukskriven för klinisk depression.

Jag befann mig på Socialistiskt Forum i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm på söndagen. Ville med egna ögon se vad Janne Josefsson åstadkommit med Uppdrag Granskning.

Det var en ganska sorglig samling.

Och om jag ska sammanfatta, för er som inte orkar läsa så långa texter, så gick mina associationer till vad som hände med religionen efter att Ingmar Hedenius tagit död på gud.

Socialistiskt Forum kändes som en New Age-mässa, med mängder av små bokbord, där en sökare kunde plocka ett löfte här, en förhoppning där, och en vision där borta, för att slutligen kunna sätta ihop en alldeles personlig socialistisk utopi, nu när den officiella blivit obrukbar.

En New Age-mässa alltså. Men ändå fylld av ortodox självspäkning.

Först besökte jag ett seminarium anordnat av Clarté. "Vänsterns väg - folkrörelse eller NGO" var rubriken, och i panelen satt Mikael Nyberg, författare och ansvarig utgivare för Clarté, Aron Etzler, chefredaktör för Flamman, samt Jörgen Hassler, partistyrelseledamot i Socialistiska Partiet.

Diskussionen tog sin utgångspunkt i en artikel av Mikael Nyberg där han påvisat hur idealistiska proteströrelser förlorar sitt folkliga stöd när de blir alltmer etablerade NGOer ( Non Governmental Organizations) och anpassar sitt arbete efter bidragsströmmarna från staten. Som exempel använde Nyberg Svenska Freds, vars antal aktiva medlemmar sjunkit i takt med att andelen statsbidrag i budgeten ökat.

Panelen var sedan, under de följande två timmarna (herregud vilka långa sittningar socialisterna har – man måste sannolikt ha varit med i sjuttiotalets långdragna splittringsmöten för att gilla tempot!), helt överens om att proteströrelserna drunknar i statsbidrag. Och att detta var av ondo, eftersom de förlorade sin radikalitet.

Jag har inte varit så förvånad sen…

Jag vet inte.

… sen ett maktskifte förespråkades av Sverker Åström, kanske.

Glädjande bekant kändes dock Aron Etzlers glada utrop

- Flamman får massor med presstöd. Tack och lov!

Flammans radikalitet stod inte i omvänd proportion till statsbidraget, alltså. Men Aron kände igen fenomenet hos andra.

Den uppenbara konsekvensen av resonemanget formulerades dock aldrig. Ingen (med förbehåll för vad som kan ha sagts de sista tio minuterna, då jag smitit ut) föreslog en sänkning av bidragen.

Det mest häpnadsväckande var dock när Etzler pratade om det goda socialistiska exemplet. Ni känner igen debatten från tidigare, när kommunisterna pekat ut indiska delstaten Kerala, som en lyckad kommunistisk stat. Eftersom folket inte vill ha det som i Kerala har nu Etzler letat upp en ny socialistisk utopi.

Trondheim.

Tydligen har norska LO genom en valkampanj tvingat Trondheim att återkommunalisera reningsverket. Och därmed är Trondheim vänsterns nya socialistiska utopi. Och det känns ju sådär hotfullt.

Snacka om att ha förlorat sina visioner.

Snacka om att vara på defensiven.

Björn Rosengren fick rätt, liksom. Norge ÄR den sista Sovjet-staten.

Jag smet vidare till ett extrainsatt föredrag av Johan Lönnroth om bakgrunden till Vägval Vänsters uppkomst. Den lilla salen var proppfull, åhörarna bar in extra gradänger från korridoren, och jag fick stå upp (två timmar igen – praktisk socialism!) lutad mot bakre väggen. På andra raden satt en ung kille i Ho Chi Minh-tröja. Jag skojar inte. Ho Chi Minh-tröja. Dressman är tydligen inne på rätt spår.

Lönnroth var i högform. Då och då blev han avbruten av irriterade ungdomar som ville få förtydligat vad han sa. Kunde han verkligen mena? Men det betyder ju att? Men vad förändrar det?

Med avstamp i Karl Marx, och med mellanlandning i först Rosa Luxemburg och sedan CH Hermansson, försökte Lönnroth förutspå vad socialismen kommer att ha för spelrum under de kommande hundra (!) åren. Och det var inte muntert för ungdomarna att höra om Lönnroths socialistiska utopi.

Han hade nämligen ingen. Han hade bara ett par för ungdomsförbundarna (och oss andra) förvånande slutsatser. Och man fattar vreden detta väcker.

Förvånande slutsats ett: Socialismen kunde inte upprättas inom nationalstatens ramar, alltså krävs mer överstatlig lagstiftning. Ett starkt EU, alltså. Ungdomarna slet sitt hår.

Förvånande slutsats två: Marknadsekonomin kan inte avskaffas. Socialiseringen får arbetarna sköta med egna medel. Arbetarna ska köpa andelar i företagen de jobbar i, alltså. Och sedan konkurrera med varandra. Ungdomarna blev helt vansinniga.

Förvånande slutsats tre: Partiväsendet som vi lärt känna och älska det är slut. Ungdomarna grät.

Johan Lönnroth har i alla fall en vision. Det måste jag ge honom.

Vad den har med socialism att göra är dock mindre klart.

Det avgjort mest intressanta Lönnroth talade om var partiväsendets död (och då har han ändå snott tanken från LO-dissidenten Olle Sahlström). Lönnroth beskrev sin vision av federativa partier. Alltså inte partier i egentlig mening, utan allianser av rörelser som enas under korta punktprogram som man sen utpressar regeringsbildaren med. Och det är ju inte svårt att tänka sig en, låt säga, Feminist-lista vinna vågmästarmandat om den lanserades vid rätt tillfälle. Eller att ett parti inkorporerar feministkraven i sin valrörelse. (Detta påminner alltså om Lars Wohlins resonemang som jag skrivit om förut).

Intressant, onekligen.

Men knappast socialism.

Ungdomarna hängde med huvudena.

Sen tog jag lunch. Och för den som funderar över hur trädkramarna, husockupanterna, proffsdemonstranterna och alla andra någonsin får i sig näring när de är så kritiskt inställda till såväl varuproduktion som slakt och odling så kan jag avslöja vad som gäller.

Det är inte McDonalds, annars lämpligt beläget vid Sveavägen.

Halvtaskiga Falafel-Kungen bredvid hade fullt hus.

Även mitt stamhak Orontes kebabOdenplan fick sig en släng av snäckskalen, eller vad de nu använder för valuta i Parecon.

Så nu vet ni det.

Men vänstern kunde väl inte bara hänga läpp, tänkte jag, och gick på ett seminarium om hur gratis kollektivtrafik ska införas. Där borde det väl vara livat? Utgiftssidan är ju ändå vänsterns bästa gren, liksom. Inget kan locka så många glada aktivister som höjda statsutgifter.

Men det var samma sak där. Sorg och splittring.

Syndikalisterna i publiken var arga på arrangören för att de inte inbjudits i panelen. Grön Ungdoms glitterpinne Zaida Catalán dissade syndikalisterna för att deras kampanj planka.nu legitimerar borgarbrackornas smitande på kollektivtrafiken, och Ung Vänsters Tove Fraurud irriterade sig på att Zaida tyckte att privatiseringar visst kunde leda till effektiviseringar.

Och det sistnämnda kanske låter som en sjysst cat-fight, men det var bara ideologisk splittring. (Ååh vad jag saknar forna tiders sex-bråk i vänstern!)

Tove Fraurud berättade dock inträngande om varför Ung Vänster valt nolltaxa som sin kampanjfråga. Det handlar om att applicera rättighetstänkandet på något som inte nu betraktas som en rättighet, och på så sätt kickstarta ett socialistiskt tänkesätt i vänsterynglens små skallar. Komiskt nog gjorde hon misstaget att jämföra med "rättigheten" vägnätet, som ju ingen skulle komma på tanken att ta betalt för. Utom vänstermajoriteten i Stadshuset, tänkte jag.

Sen var allting över.

Roligt?

Pruttkuddar är roligare.

Stackars Johan Lönnroth.