onsdag, mars 31, 2004

Why did Persson skip Madrid?

Det är en märklig resa han har gjort, Göran Persson.

Han har gått från att vara kommunalråd i Katrineholm, över skolministertiden då han betraktades som en hatad ond kamrer, genom perioden av bufflighet och transformationen till mys-Persson, till aktad statsman som EU-ordförande, och till att bli landsfadern som tog oss igenom den svåra perioden efter Anna Lindhs död.

Och tillbaks till pamp-aktigt kommunalråd, fast nu i förvuxen skala.

Den totala avsaknaden av diplomatisk fingertoppskänsla avslöjades idag av Rapport. Det visar sig att anledningen till att Göran Persson inte åkte till minneshögtiden över terroroffren i Madrid var att han skulle bila runt med Björn Rosengren för att titta på gårdar och herresäten till salu.

Nu uppger Rapport att det var Björn Rosengren som var spekulant, men Göran Persson har ju tidigare antytt att han vill köpa en gård i Sörmland, vartill han och Anitra Steen ska kunna dra sig tillbaka när pensionstaket är nått.

Är det maktens berusning? Eller är han helt enkelt okänslig?

Jag vet inte. Det kan ju vara dåliga rådgivare också.

Det är en helt annan sak att han försöker sätta skattenivån i de forna öststaterna tycker jag. Det är bara normalt socialdemokratiskt chauvinistiskt beteende. Sossarna tror ju att den egna politiken är överlägsen allt annat. Att välståndet i Sverige inte har ett dugg att göra med att vi hölls utanför världskrig och kommunism. Att alla andra också borde följa den tredje vägen.

Men att skicka iväg en underhuggare på begravning för att han själv ska spekulera på mellansvenska gårdar och gods? Är det typiskt socialdemokratiskt?

Nej, det är nog bara dåligt omdöme hos en kommunalpamp.

Torsdag kväll diskuterar Pressklubben detta på tv. Göran Persson - statsman eller förvuxet kommunalråd? Anders Isaksson, Lena Mellin och Johan Hakelius lägger ut texten. Kan bli kul!

Summary in English:
The reason that Swedish Prime minister Göran Persson did not attend the funeral ceremony for the victims of the Madrid terror bombings was, and this is so low, that Persson was out looking for a country manor in Arboga his friend ex-minister Björn Rosengren wants to buy. Also Persson has earlier hinted that he would like to retire and settle down in a manor, possibly the same, with his new love Anitra Steen.

tisdag, mars 30, 2004

I was wrong!

Rättelse:

Jag hade fel om min favorit America Vera-Zavala.

Hon ska inte kandidera till ordförandeposten i Ung Vänster, som jag så bensäkert hävdade tidigare. Detta förnekade hon nämligen idag.

Kom ihåg var ni läste det först!

Summary in English:

Correction:

I was wrong about left-wing hottie America Vera-Zavala.

She will not become the next chairperson of Young Left, something i rather prematurely obsessed about earlier. Vera-Zavala denied today.

Remember where you read this first!

The law and the Union of Journalists

- Man har ALDRIG avskedat någon på Sveriges television.

Så sa min chef, högt uppsatt sedan decennier i SVTs nyhetsavdelning, idag. Han var högst allvarlig, och menade vad han sa.

Jag kan inte kontrollera uppgiften, men tror honom. Han sa att det berodde på att man i SVT ville vara lite finare, lite bättre, lite mer statligt - och då avskedar man inte folk hur som helst. Jag kanske ska betona, för säkerhets skull, att han inte tillhör dem som vill bevara det på det sättet.

Idag uppmärksammades stort för första gången det systematiska kringåendet av turordningsreglerna som i synnerhet företagen inom "public service" gör sig skyldiga till. Journalistförbundet, som organiserar den absoluta merparten av landets journalister, skrev en debattartikel i DN om saken. Företagen vill inte riskera att dra på sig för höga lönekostnader, och ser därför till att inte ha vikarier så länge att de måste erbjudas riktiga jobb.

"I branschen kallas det utlasning och innebär att arbetsgivarna vidtar onaturliga och konstlade åtgärder, vars enda syfte är kringgå lagen. För att undvika att företrädesrätt uppstår, tillåter arbetsgivarna inte vikarier att jobba mer än maximalt elva månader och två veckor under en treårsperiod."

Om inte motivet bakom ordföranden Agneta Lindblom Hulthéns debattinlägg vore så dumt, så skulle jag säga att det var hedervärt. Äntligen, liksom. För det är sant det hon skriver, även om det inte är någon vetenskapligt baserad rapport bakom debattartikeln (som ju HedJohan blivit upprörd över). Jag själv är projektneger som tillbringat mina senaste år i "public service", just nu på SVT. I min redaktion idag var 30 procent av oss projektnegrer. Programledaren, redaktören, och planeringsredaktören - kvalificerade personer i runt åldern runt trettio. Och vi har alla harvat runt. Jobbat SVT. Jobbat Ekot. Jobbat Fyran. Tillbaks till SVT. Och många tillhör en mycket attraktiv grupp personer när "projekten" ska tillsättas. Vi blir uppringda, helt enkelt. Så de av oss som gillar trygghet är lite trötta på hur det funkar.

Därför kunde det ha varit ett bra initiativ av Journalistförbundet att skriva artikeln.

Men Journalistförbundets artikel är del i en kampanj för att ytterligare försämra tillgången på jobb i det här landet. Och det är ju inte så bra.

Så här ligger det till.

Sverige har (bortsett från Hollywoods filmbransch) världens starkaste fackföreningar. Fack som totalt kan lamslå en arbetsplats eller krossa ett företag. Dessutom har vi en lagstiftning, tillkommen på det revolutionära sjuttiotalet, om anställningstrygghet. Turordningsregler anpassade efter Taylors löpande band.

Dessa två faktorer samverkar, med det faktum att etermediebranschen har två företag, SVT och SR, lika dominerande som någonsin Microsoft, för att cementera det vansinnigt ineffektiva resursslöseriet som försiggår.

Någon läsare kanske betalar licens. Här är ett ord till dig:

- Lurad!

Jag lovar dig, att 30 procent av alla anställda inom "public service" skulle kunna avskedas utan att en tittare skulle se nån skillnad till det sämre. Om man kunde sparka rätt personer. Och jävlar, vad resurser man skulle kunna frigöra för att anställa de flinkaste fingrarna, de rappaste tungorna och de skarpsyntaste fotograferna.

Då skulle det bli bra tv. Och sänkt licensavgift.

Du kanske inte tror mig. På ett ledningsmöte med vår redaktion i måndags berättade en chef med insyn i ekonomin att vi producerar vår dagliga timme till en åttondels kostnad av vad SVTs "normala" produktionsmetoder skulle gjort. Det är ett rätt ungt och piggt gäng. Bra på kreativitet och problemlösning, trots ruttna tekniska förutsättningar. En åttondels kostnad.

Journalistförbundet tycker inte om nedskärningar. Journalistförbundet motarbetar dem. När SVT äntligen, för första gången någonsin, fått en VD, Christina Jutterström, som ser ut att kunna genomföra en personalnedskärning - så avger facket misstroendevotum. Och det är ingen stor nedskärning. Ett par hundra tjänster, varav de flesta med frivilliga överenskommelser eller med så kallad naturlig åldersmässig avgång, i ett företag med över tre tusen anställda. Typ.

Alltså. Journalistförbundet vill inte avreglera arbetsmarknaden. Tvärtom. Facket vill ytterligare bygga ut lagen om anställningsskydd - med följd att icke fast anställda naturligtvis kommer att få det ännu svårare.

För företagen anpassar sig ju till rådande regelverk. Men det låtsas inte facket om. In med nya regler.

Jag håller förstås med om att "public service"-företagen betett sig dåligt. Vissa berättelser har tytt på att personalavdelningarna varit rent av omoraliska. Det är inte ovanligt att personalen behandlas som skit när den inte kan gå över och börja jobba hos konkurrenten (som ju knappt finns, här, eller i övrig offentlig sektor).

Dessutom har arbetsgivarsidan varit otroligt fega idag. Ingen har ställt upp för att svara på mediernas frågor. Inte så särskilt professionellt beteende av företag i kommunikationsbranschen, precis. Arbetsgivarna får ta sig i kragen och ryta till. För det är deras modell som har framtiden för sig, om vi vill ha någon framtid.

Det är fackföreningsrörelsen som bär ansvaret för den uppkomna situationen. Facket har förhandlat till sig orimliga förmåner för dem med fast anställning. Och när chansen uppstått har de arbetat för att stärka sin sits med lagstiftning då tillfälle givits. Det kan lätt bli så i ett korporativt samhälle.

- Man har ALDRIG avskedat någon på Sveriges television.

Tänk på det.

Nej, nu luckrar vi upp de här förstelnande reglerna på arbetsmarknaden. Tar bort cementet. Plockar fram den kreativa destruktionen.

Släpp medierna fria!

Summary in English:
Swedish labour unions are very strong - and they are also backed by legislation. Our labour market is made of cement.

Above I opine on a recent controversy regarding Swedish media. Our national public service broadcasters, both the radio and the tv, have been exposed using parts of the labour force in an unethical way, to surpass the tough legislation.

But the union does not want to solve the problem. They want more legislation. Of course.

måndag, mars 29, 2004

I can see for miles!

Hallå! Just du!

Jag ser dig. Jag ser dig använda den skattefinansierade datorn för att läsa min ruttna blog! Det är sanslöst kul att ha en statcounter - man blir ju helt paralyserad framför skärmen. Vem där?

Bara för att jag själv tycker att det är så ruskigt bisarrt (ni bryr er väl inte, kära läsare) så listar jag några av mina första uppmätta besök.

- En person på Regeringskansliet (var inte orolig, du är anonym för mig).
- En person som sökt efter sexiga privata hemsidor.
- En person som sökt på den amazonska valkyrian.
- Och det här borde göra er kodknackare riktigt arga: en person som sökt på tävling "snyggaste hemsidan".

Är det vad som kallas sökmotor-optimering?

Uppdatering 31/3:
Det är fortfarande lika kul. Människor hittar hit genom att söka efter:
brudar i phuket, sm i lavemang, kåta paret, och, roligast, matkällare.

Och 31/3 efter nakensporter, Göran Persson ideologi, idioterna+bilder+knulla, günthers korv, köpa roppar, "35 åringen" och "Olof Palmes" mördare, knulla min fru, och Nordiska Revisorsförbundet.

Och 1/4: diktaturen kina, Mila Shegol, +pogo +band +pedagog, orontes kebab, "dining club", Gert-Fylking lavemang samt fridolin på hultsfred.

Andra april: pseudoefedrin, mijailo+zeldox, tove lifvendahl, americas vera zavala, rosinha sambo, Bunnyranch, och Fredrik Reinfeldt politiska vildar.

Summary in English:
I´ve had a hilarious evening with my new statcounter. I really have friends in high places - not to mention the low ones.

söndag, mars 28, 2004

Date me for dog´s sake!

Det finns bara ett sätt att göra en strålande vacker söndageftermiddag bättre. När långpromenaden är avklarad, kaffet uppdrucket, och loppmarknaden på Hötorget avbetad, så tror man kanske att det inte går att må bättre. Men det gör det alltså.

Och eftersom jag har tre terminer filmvetenskap vid Stockholms Universitet i ryggen, eller kanske snarare i sätet, så ligger det en del tyngd i mitt påstående. En riktigt vacker dag känns det otroligt lyxigt att smita in på eftermiddagsföreställningen på biografen.

Den sanne livsnjutaren ställer sig helt enkelt upp, ser solen i ögonen, och säger trotsigt:

- Visst är det vackert med solsken! Visst njuter jag av den klara luften! Men, kära sol, tro inte att du är nåt bara för det! Det finns faktiskt något som är ännu bättre.

Det krävs förstås att det är en bra film. Och eftersom jag, som sagt, har tre terminer filmvetenskap plus en sommarkurs enbart om Ingmar Bergman i mitt curriculum vitae, så är jag rätt man att berätta för er om vad som är en bra film.

Det råder viss förvirring om vad bra film är. En vanligt förekommande vanföreställning är att bra film tillverkas regelbundet inom en viss europeisk region. Således brukar man exempelvis tycka att fransk film är bra. Eller engelsk. Den som verkligen vill skryta brukar dra till med italiensk.

Sanningen är emellertid den, att det sedan 30 år tillbaks inte görs någon bra film utanför USA (med något enda enstaka ytterst sällsynt undantag) därför att Europa saknar den ekonomiska kraften och den filmtekniska infrastrukturen som krävs. Det berättas goda historier, visst. Engelskt skådespeleri är fantastiskt, visst. Men berättelser kan man sprida i böcker, och skådisar kan man se på teater.

Filmkonst är något annat än skådespelares gestaltande av en rolig historia fångat på celluloid. Bra film handlar om att med för filmmediet unika metoder göra för trolig vad som egentligen är en lögn.

Filmkonst går ut på att få tittaren att svälja illusionen, helt enkelt.

Och de få filmkonstnärerna vi har här på jorden experimenterar med just detta. Hur mycket kan man ljuga utan att tittaren lämnar salongen?

Förr i tiden var Europas filmcentra minst lika bra som Hollywood. I själva verket fungerade Hollywoods producentmakt ofta avtrubbande på de europeiska, lite ömmare, filmskaparsjälar som fick chansen over there. I Europa kunde man göra minst lika formstark film. Förr i tiden fanns det nämligen tekniska begränsningar, lika för alla, för hur mycket man kunde ljuga på film.

På sjuttiotalet blev det plötsligt mycket dyrare att ljuga på film. De nya datorgenererade lögnerna kan nämligen bli hur bra som helst om man bara stoppar in tillräckligt med pengar. Så sent som 1968 kunde en europeisk studio göra en science fiction-rulle med lika trovärdig bildgestaltning som något i Hollywood. 2001: ett rymdäventyr spelades in med en kartong gaffa-tejp, lite målarfärg, och ett knippe genier.

Men ett modernt mästerverk i genren, som Minority report som kom häromåret, skulle aldrig kunnat tillverkas i Europa. Vi har inte råd. USA spottar ur sig Matrix, Fight Club, men vi kan inte bemöta. Vi har inte råd.

De få verksamma filmskapare vi har i Europa som kan betraktas som genier har fått byta taktik för att bli kvar i yrket. Filmkonstnärerna sysslar fortfarande med samma frågeställning, förstås. Hur mycket kan jag ljuga, hur vilda lögner kan jag dra, utan att tittaren väljer att tvivla?

Lars von Trier är ett sånt geni. Han jobbar med samma stora fråga som de bästa amerikanerna, men har fått välja exakt motsatt arbetsmetod. Hur mycket av rekvisitan och effekterna kan jag ta bort utan att tittarna avslöjar lögnen? Materiell nöd omvandlas av ett geni till Dogville. Roy Andersson gör med Sånger från andra våningen samma sak.

Analfabeterna ser Dogville som anti-amerikanskt flaggviftande, eller en film om uppoffrande kvinnor, eller en kritik av kapitalismen och kristendomen (Godville, någon?) – men det är människor som tror att film i grund och botten är samma sak som Har ni hört den förut. Det som är konstnärligt viktigt (även om ovanstående är sant så har det inte med filmkonst att göra) med Dogville är att vi väljer att köpa den, till det innersta avskalade, och barskrapade illusionen.

Andra genier gör reklamfilm istället. Det går nämligen att skrapa ihop pengar till 30 sekunder högkvalitativ och bildstormande europeisk film, men inte till en och en halv timme. Så den som vill se häftig europeisk filmkonst kan ju gå efter reklamen.

Bra film görs dock inte enbart av genier. Bra film kan nämligen vara eskapism också. Och det ska jag berätta om strax. Först ska jag förklara vad som inte är bra film.

I synnerhet såna som tror att de är genier drömmer om att göra bra film. De tillverkar dock filmer som älskas av människor som tror att de är intellektuella.

Jean-Jacques Beineix är långt ifrån ensam, men representativ för den typen av filmskapare. Varje europeiskt land med självaktning skattesubventionerar ett par tre stycken. I Spanien har de Pedro Almodóvar. Vi har begåvats med Lukas Moodyson. Säkert trevliga killar allihop, men inga genier. Deras filmer är inte oundgängliga, men bra att ha sett om du vill ragga kulturbrudar på studentfesten.

De finns i staterna också såklart. Hyr inte About Schmidt, till exempel. Mest av alla avskyr jag filmstudio-onanisten Paul Thomas Anderson, som i en extremt pretentiös gäspning, Punch-drunk love, höll på att ta livet av ett av den amerikanska filmens viktigaste namn: Adam Sandler.

Nåväl.

Med undantag för de få mästerverk som skapats av de sällsynta genierna handlar all bra film om eskapism. Att få fly undan vardagstråket en stund, skratta, och gråta, och må bra. Och eskapismen är alltid mer eller mindre effektivt exekverad, och även det är en penningfråga, varför Europa suger balle även här.

Eskapistiska filmer behöver inte betungas av några konstnärliga ambitioner, det enda tittaren kräver är att det funkar. Eskapistisk film arbetar inte primärt med att berätta något viktigt, även om det förstås kan förekomma. Den här sortens film ska funka. Känner tittaren något för karaktärerna?

Därför kan god eskapism vara såväl Pirates of the Caribbean som Spindelmannen, såväl Sagan om Ringen som vad som helst av Clint Eastwood, för att bara nämna något av det senaste. Filmer som inte funkar, som Gone in 60 seconds, är dåliga. Enkelt va?

Lyckad komedi är det bästa. För den här sortens bra film är Adam Sandler, och människor av hans kaliber, livsviktiga.

Mitt Adam Sandler-missbruk har eskalerat kraftigt på senare tid. Till en början misstänkte jag ingenting. Kunde se ett gammalt avsnitt av Saturday Night Live precis som alla andra, nån helg då och då. Så kom det en långfilm på tv - The Waterboy tror jag att det var. Och det var ju kul. Sen såg jag trailern för Big Daddy, och tänkte, i smyg, att den… Och efter ett tag så blev jag tvungen att gå ner till Jour-video mitt i natten och hyra ett Sandler-maraton med tre filmer på raken. Och nu för tiden blir det ju dvd, också. Annars kan man ju inte se den tecknade (!) Adam Sandler´s 8 crazy nights.

De senaste filmerna har jag sett på bio när chans funnits.

Denna soliga söndag var det således perfekta förutsättningar för att slinka in på matinéföreställningen av Sandlers senaste: 50 first dates.

Jag rekommenderar den varmt. Jag brukar inte rekommendera Sandler-filmer till människor som inte är införstådda, så ta mig på mitt ord. Det är en bra film.

50 first dates är, bredvid Big Daddy, Sandlers bästa film hittills. Sandler slipper här bära något lyte (haltande gång, förställd röst, etcetera), utan får istället excellera i paradgrenen: the likeable guy. Sandler spelar den trofaste vännen du älskar trots allt, och han gör det bäst i världen. Han blir kär i Drew Barrymores ömt tecknade karaktär, som saknar korttidsminne (som om Oliver Sacks skulle skrivit synopsis), varför Sandler tvingas erövra hennes kärlek varje dag.

Dan Aykroyd gör ännu en lyckad biroll. The Beach Boys har en bärande del i handlingen. Dessutom visar det sig i filmen att det ryms en liten Syd Barrett i Adam Sandler. Lyssna noga när ni ser filmen.

Jag grät två gånger. Skrattade högt flera. Det, mina vänner, är resultatet av effektivt genomförd eskapism. Filmen funkade. Jag berördes av karaktärernas förehavanden. Bra film.

Filmen fick mig att känna mig oändligt ensam. Fortfarande en timme efteråt hade jag klump i halsen på grund av den alldeles hjärtskärande ensamheten jag genomvandrat sedan jag och Rebecca gjorde slut. Rebecca gillade förresten Chase-klassikern Tom i bollen 2, fast det erkänner hon inte under pistolhot. Brudar som erkänner det växer inte på träd.

Betrakta detta som en kontaktannons. Strålande söndagar utlovas till dig som kan tygla mig på lördagkvällen. Din filmsmak kommer jag att mästra varje tillfälle som ges. Du måste vara toksnygg och helt bindgalen.

Summary in English:
I pledge allegiance to Adam Sandler and all for which he stands.

lördag, mars 27, 2004

Vasastan, Stockholm, forever

Ibland vill man bara lägga all världens elände åt sidan, äta en god middag och supa sig full, utan att göra ett sånt stort ståhej av det hela.

Lite spontant i den egna stadsdelen, liksom. Lyckligtvis är världen så vist organiserad att det på krypavstånd från denna vasastadsdator finns lysande förutsättningar att äta och dricka.

Igår var jag sugen på thailändsk mat. I stadsdelen finns åtminstone tre bra thailändare. Narknoi, på Odengatan nedanför fantastiska fiket Ritorno (dit jag försöker gå varje ledig dag för kaffe och tidningar), är ju unisont hyllad som en av landets bästa thailändare. Och där äter man mycket gott. Visst. Men eftersom den är så välrenommerad kan du inte spontant gå ner en fredagkväll och förvanta dig lediga bord.

Sala Thai, nere på Sankt Eriksplan, spelar i en annan division. Där Narknoi är en modern restaurang utan onödigt krimskrams - fokus på maten - är Sala Thai, som var första thailändaren i stan, nåt helt annat. Mer i den klassiskt storvulna traditionen som finns bland asiatiska krogar med namn som Mongolian Steakhouse - mycket inredning och en publik som gillar buffé. Men Sala Thai är faktiskt bättre än så. Inredningen är väldigt skön. Det känns som att kliva in i en temarestaurang i Las Vegas. Och maten är faktiskt god, om än lite dyr.

Men min favorit bland Vasastans thailändare är Bangkok kitchenVästmannagatan 69. Den har haft öppet i knappt två år, och bemannas av ett gäng unga vakna thailändare som inte har ambitionen att försöka omvända din fredagkväll till en charterresa till Phuket (vilket ju är fallet på hysteriska ställen belägna på hemska Södermalm). Ambitionen är att servera högkvalitativ mat på kvarterskrognivå. Perfekt för den romantiska dejten, eller, i mitt fall, perfekt för den ensamme mannen som vill sitta ner med tidningen som sällskap. Bangkok kitchen har runt 25 stolar, plus en bardisk som man kan sitta och äta vid. Vilket jag alltså gjorde. Bangkok kitchen är, för att summera, en modern och avslappnad kvarterskrog med bra service och lysande mat. Deras Stekta skaldjur med thailändsk basilika skulle jag kunna äta varje dag.

Oftast när jag går ut för en bit mat ensam blir det ner till indiern. Stadsdelen har ett par indiska restauranger, och de flesta av dem är minst sagt svajiga. Nere på Rörstrandsgatan ligger India Lord, som inte ens duger för hämtmat, och att äta inne i deras skabbiga källarlokal är heller inte att rekommendera.

Mother of India, som ligger där Dalagatan krökts till Wallingatan inför mötet med LO-borgen, har en trevlig liten lokal. Här låg tidigare Pigalle, en av stadens alltför få couscous-krogar (Mino´s café vid Tegnerlunden har inte resurser att föda hela vasastans couscousbehov - STARTA EN NY MAROCKAN NU!). Nu är det alltså budget-indier. Och, tyvärr, en lite opålitlig sådan. Köket åker lite för mycket bergochdalbana för att man ska vilja bli mer än en sporadisk besökare. Men det är ju billig öl, så en kväll med grabbarna kan med fördel urarta redan här.

Nej, stadsdelens habilaste indier ligger på Torsgatan vid Bonnierskrapan. Razmahal heter den, och har en fantastisk lokal som ser ut att ha varit öl-kafe i sitt tidigare liv. Det är en rymlig sekelskifteslokal, lugnt 50 stolar, med högt i tak och mycket luft, vilket är en stor fördel när du inte vill ha för mycket sizzlar i dina kläder. Razmahal kallas av mig och mina vänner för "långsamma indiern". Den som har bråttom ska inte gå hit. Farbröderna som driver Razmahal springer inte i onödan. Men de serverar habilt tillagade indiska standardrätter till humana priser. Jag väljer oftast den mustiga och kryddstarka Lamm Korai med ett vitlöksnan till.

För en lyxupplevelse kan man ju besöka Lilla Pakistan vid Sankt Eriksbron, men jag vet inte om jag tyckte att det var värt det.

En intressant upplevelse är det att gå till etiopiern AbyssiniaVanadisvägen. Även om det, rent objektivt, inte är någon fantastisk matupplevelse, kan det ju vara kul att ha prövat. Personligen tycker jag att det etiopiska köket, om nu Abyssinia är representativt, kan undvaras. Det smakar som när du försöker laga indiskt hemma med hjälp av en burk instant indian (Sherwoods eller vad de heter) och din morsa ringer och pratar i en evighet så att maten steker alldeles för länge och blir brun istället för mustig. Precis så.

I stadsdelen finns också greker. Italienare. Och naturligtvis libaneser, men sånt äter man ju bäst i Solna. Annars finns det ju också drivor med krogar som inte är så etniskt fokuserade. Wasahof är ju ett himmelrike för den skaldjursintresserade, men inte bara det. Wasahof är en klassiker, och ett ställe jag ser fram emot att bli stamgäst på när jag blir gubbe på riktigt. Gert Fylking berättade för mig att han hade egen nyckel till Wasahof förr i tiden. Att hans post var ställd till baren. Han rekommenderade mig att bli stamgäst å det snaraste. Sen kan man ju krypa vidare till den andra klassikern Tennstopet och sätta sig med en öl, en gammeldansk och Financial Times (35-åringens favoritblaska), som hänger i tidningsstället i baren. Men det får dröja några år, oavsett Gerts rekommendation.

När jag går ut för en öl blir det oftast till mitt stamhak på Gästrikegatan 3. Men beroende på veckodag, tidpunkt och humör kan jag ju hamna annorstädes. Exempelvis älskar jag att sitta i Tranans bar när det inte är för mycket folk, vilket det alltid är på fredagar och lördagar, tråkigt nog. Men mitt i veckan kan man med fördel slå sig ner i baren med en mellanöl, en skål av deras suveräna inlagda oliver, och njuta av Vasastans bästa musikval. Jag har aldrig hört en dålig låt på Tranan.

Musslan, på Dalagatan bredvid Wasahof, är lite för ungt för mig. Men i teorin är det ett hyfsat ställe.

Peppar, i hörnet Odengatan-Torsgatan skulle man också kunna hänga på. Men det blir nästan aldrig så. Kanske beror det på de pajigt stora ölglasen. Men jag blev förbluffad över att det var en så proggig publik senast jag var där (med min kära vän Charlotte) - så nära Södermalm, om vi för ett ögonblick använder det som ett positivt begrepp, du kan komma i dessa kvarter.

Ett ställe i samma begreppsvärld som Peppar, men som jag hamnar på oftare, är Rabarber. Rabarber är ohyggligt avslappnat och familjärt, med en ganska hög fyllenivå sent på kvällen. Och ibland känns ju det helt rätt. Stället har flipperspel (tidigare suveräna World Cup men nu trötta Who dunnit!) och tv (som mest visar sjukt obskyra motorsporter eftersom bartendern älskar allt med stora hjul som kör uppför gyttjeberg). Publiken kommer från kvarteret till nästan 90 procent. Övriga inslag är mc-älskare och, faktiskt, AIK-anhängare. Rabarber har live-jazz varje onsdag (på hög nivå - exempelvis spelar Loffe då och då) och poesiuppläsningar. Rabarber ger känslan av ett kulturinriktat hak i New York. Kanske för att jag aldrig har varit i New York. Men Rabarber är väldigt amerikanskt, i vilket fall. Sannolikt skulle de också tiodubbla sin omsättning om de bytte ut sin lite tråkiga meny och istället körde helt på USA-känslan med stora stekar och freedom fries. Då skulle i alla fall jag också börja äta där, istället för att bara ta en öl.

I nio fall av tio hamnar jag på Gästrikegatan 3. Det har blivit så i några års tid. När jag började gå dit hette stället Gotchå. Namnet var polske ägaren Gerhards smeknamn som barn. Stället hade en suverän inredning med vibbar av centraleuropeisk hotellbar och stadsdelens allra mest sympatiska personal. På Gotchå jobbade Danne, som nu driver baren på Debaser, Gustaf, som nu står i riktiga baren på Kvarnen, Sjökan, som alla minns från Guldapan (och som garage-älskare kommer ihåg från Wylde Mammoths), Matte, världens bästa Matte som får dig att känna dig som stammis efter andra ölen, Maja som är skådis och revolutionär, och drivor med andra underbara typer. Sjökan, eller Patrik som han heter, köpte sedan in sig i krogen, som då bytte namn till Villa Nellcôte, efter Keith Richards franska gård där Rolling stones hängde för att spela in Sticky Fingers. Lokalen fick en ansiktslyftning, blev ljus och luftig, och bardisken fick nu en konstruktion som gjorde att man kunde sitta i den utan att krossa knäskålarna. Sjökan och Gerhard tröttnade på att jobba jämt och sålde i höstas stället till Kristofer och Lukas, tidigare berömda unga krögare på Kungsholmen.

Dining Club, som det heter nu, är just det. Fokus ligger på den kulinariska upplevelsen. Sanslöst påkostade maträtter. De lägger flera arbetsdagar på varje tallrik, typ. Och det är ju helt bortkastat på sådana som mig. Men för finsmakaren är den lilla matsalen (25 platser) verkligen att rekommendera. Strålande viner på glas har de också. Publiken har blivit lite burgnare efter ägarbytet (det blir lätt så om köket har riktigt höga ambitioner) och eftersom krögarna är unga och hippa så dyker det in förbluffande mycket kändisar på det lilla stället.

I och för sig har ju typer som Herbie, som har studion i närheten, och Lill-babs och hennes kändisfamilj, som bor i huset, setts där ganska ofta i alla år, men sådana som Mauro Scocco, DJ Sleepy och programledare andra än kvarterats egen Ola Lindholm dyker upp allt mer frekvent. Lukas lillebror, som driver källarbaren, är ihop med fd fröken sverige, och det gör ju sitt... Lukas har för övrigt haft ihop det med Kevin Rowlands dotter en gång i tiden, och när det kommer ut så överhopas väl stället av indietalibaner (än så länge är det bara Martin och Fredrik som vet, tror jag). Tyvärr är krögarna inte lika bra på musik som på de är på mat och vin. I den övre baren spelas oftast Johnny Cashs american recordings, och det är ju inget fel med det, förstås, men man kan ju variera sig lite.

Nåväl. Gästrikegatan 3, alltså. Rekommenderas alltid. Förbluffande ofta springer jag på människor jag känner där. Igår så var Lena Hansson, känd biståndshandläggareRöda Korset med mycket mellanösternfrågor på bordet, och lillasyrran Ylva där. Vilket ju var fantastiskt roligt. Det är såna där smarta, roliga och snygga tjejer som man skulle göra vad som helst för. Vi känner varann från Uppsala, där vi jobbade ihop på Uplands Nation.

Ibland måste man ju, efter ett par bira, gå in i depå. Mina kvarter rymmer därför också tre av de bästa ställena Stockholm har i kategorin snabbmat.

Orontes kebabOdenplan är en avkomma till Folkets kebabFolkungagatan. Exakt samma omfattande meny, och samma höga omsorg om såväl kund som mat. Mitt favoritställe, helt enkelt, och outgrundligt lågt rankat av de här idioterna.

Birkastans pizzeria (Birka pizza i kortnamn) på Vikingagatan spelar i en division där det inte finns så många lag. Piccolo AngeloVerkstadsgatanHornstull går väl att jämföra, kanske. Förstklassiga råvaror. Sanslös storlek. Humana priser. Birka är alltså inte en lyxpizzeria, såsom Ciao-Ciao-kedjan, utan snarast en gott föredöme för alla normalpizzerior ute i landet. Gör genast studiebesök!

Günthers korv, längst ut på Karlbergsvägen, är stans, kanske landets, bästa korvkiosk. Min brorsa passar alltid på att gå till Günther när han är på den här sidan stan. Enda konkurrenten ligger på Östermalm, på Nybrogatan. Günther har alla jordens korvar. Faktiskt. Utom de pissiga scan- och sibyllaprodukterna som underklassen kallar korv.

Nåväl.

Ibland vill man vara ute sent, trots att det är dumt och dåligt. Och då måste man korsa Sveavägen, vilket ju kan kännas som ett svårt steg. Men man har inget val. Olssons skor (och bihanget Storstad) är det enda acceptabla tretillståndet i området. Om man passar på att besöka braiga Mården så känns avståndet kortare.

På Olssons skor träffar du alltid nån du känner. Om inte annat så träffar du Ljungen. Igår mötte jag landets kanske vassaste ledarskribent, Peter Wolodarski, där. Tyvärr var jag vid det laget lite på lyset, så jag hoppas att jag inte saboterade hans flört med den skitsnygga tjejen som jobbar i Leijonborgs stab. Vi diskuterade folkpartism, och jag gjorde nog ett halvlyckat intryck på den tjejen. Hon borde få se mig nyktrare, tänker jag idag.

Nåväl.

Så kan det gå om man hänger en kväll i Stockholms bästa stadsdel.

Summary in English:
For an authentic night out in Stockholm, you should avoid the central parts of town, and opt for Vasastan. The excellent Dining Club is a good place to start. See you!

fredag, mars 26, 2004

Is it all about the gypsies?

Peppe Engberg i Dagens PS har listat ut vad det egentligen handlar om, detta ständiga käbbel om övergångsregler. Och det är precis så omoraliskt som vi tyckt.

Det handlar inte om att försöka stänga ute polska byggjobbare, eller baltiska städare. Man är rädd för de tusentals hemlösa romerna nere i Slovakien.

För det vet man ju, hur zigenarna är...

Summary in English:
The row over temporary rules to restrict immigration from the new EU countries is not about stopping the cheap Polish workforce, says journalist Peppe Engberg. It´s about fear of the thousands of homeless gypsies in Slovakia. Interesting.

Grand piano colonialism

Det åligger tydligen oss fina vita svenskar att uppfostra de kulturlösa indierna.

Dagens Nyheter berättar om ett av de mer häpnadsväckande biståndsprojekten på länge.

"En söndagsmorgon i det grå industriområdet Västberga i Stockholm tar Kjell Rönnblom, Dick Höckert och Sune Larsson en kafferast. De har lastat en container med 11 pianon, 3 flyglar och ett flertal fioler, basfioler och cellor.

Instrumenten ska användas på tre musikskolor i Coimbatore och Bangalore i södra Indien. Tanken är att västerländsk musikundervisning ska sprida demokratiska attityder."


"Sida satsar 10,9 miljoner kronor under tre år på att lära indier spela västerländsk musik. Det är bra för demokratin, anser myndigheten."

Detta är SIDAs senaste galenskap. Klart hottentotterna måste lära sig Schubert, liksom.

Lyckligtvis är biståndsminister Carin Jämtin intervjuoffer i Korseld på tisdag...

(tack, Robin, för tipset)

Summary in English:
We are witnessing the start of the new Swedish colonialism. The Swedish International Development Cooperation Agency, SIDA, is shipping 11 pianos, 3 grand pianos, and a bunch of violins, cellos and double basses to India.

"SIDA is spending 10,9 million crowns for three years, teaching Indians to play western classical music. It´s good for democracy, says SIDA."

The links above provide more information, but only in Swedish.

onsdag, mars 24, 2004

Using a boy retard for suicide bombing

Dagens starkaste bild i nyheterna.

Israeliska soldater grep idag fjortonårige Hussam Abdu när han försökte passera en vägspärr iklädd en väst innehållande åtta kilo sprängmedel.

Den palestinske pojken berättade att han erbjudits 100 shekel (runt hundrasjuttio spänn) för att utföra ett självmordsdåd.

Han hade frestats av de sjuttio jungfrur han skulle få i himmelriket, som uppdragsgivarna lovat honom. Dessutom ville han visa dem som mobbat honom i skolan, för att han är lite efterbliven, att han kunde vara en hjälte - och så behövde hans sjuka mamma pengar.

I flyktinglägret Balata, i Nablus, tog en terroristcell tillhörande PLO-anknutna Tanzim på sig skulden för att ha försökt få pojken att spränga sig och andra.

Hussams mamma var förskräckt. Hon hade skickat sin son till skolan på morgonen, och inte hört av honom på hela dagen - och nu detta!

En efterbliven skolpilt. Hur lågt kan de sjunka?

uppdatering:
Al-Jazeera och diverse palestinska talesmän hävdar, så klart, att det bara är Wag the dog.

Summary in English:
I can´t get the picture out of my mind: a retarded boy lured by PLO-connected Tanzim to become a suicide bomber. How low can you sink?

update:
Al-Jazeera and various palestinian spokespersons claim, of course, that it´s Wag the dog all over.

On pain and compensation

Hela Sverige har lidit, naturligtvis. Och trots att många förstås har känt en lättnad, nu när Mijailo Mijailovic dömts till att sitta resten av sitt liv i fängelse, så känns det fortfarande svårt. Det lidande som de efterlevande har genomgått kan vi dock inte ens begripa.

Maken Bo Holmberg ville ha ett blygsamt skadestånd för vad han fått utstå. Inte så mycket till sig själv som till barnen. Bo Holmberg yrkade på 50 000 kronor i skadestånd. Barnen David och Filip, 14 och 10 år gamla, begärde 100 000 kronor var.

Mijailovic har berättat om hur han känt sig också.

När han hörde att Anna Lindh hade dött kände han en ”jättestor sorg”, eftersom hon var en fin kvinna, skriver Stockholms tingsrätt i domen.

Mijailovic har haft lite problem med det där. Att berätta hur synd det varit om honom själv. Domen är fylld av försök.

”Mijailo Mijailovic har i huvudsak uppgivit följande.

I början av september 2003 sökte han sin läkare på psykiatriska akuten i Tumba. /…/ Anledningen till att han ville träffa läkaren var att han mådde jättedåligt och hörde röster. /…/ Han vet inte varför han mådde dåligt. /…/ Flera nätter före den 10 september sov han väldigt dåligt. /…/ Han minns inte när han den dagen steg upp men det var ljust ute då och han mådde jättedåligt. /…/ Eftersom han mådde dåligt ville han gå ut från lägenheten."


”När han kommit till PUB mådde han fortfarande allmänt jättedåligt; han var desperat.”

”Han mådde jättedåligt och kommer inte ihåg alla detaljer. /…/ Då övervakningskameran filmade honom /…/ mådde han jättedåligt och han visste inte riktigt var han befann sig.”

Ja, ni vet hur det gick. Han hade inget personligt mot Anna Lindh utan tycker att hon var en ”jättefin människa”, som han säger. Han mådde jättedåligt.

Efter några dagar gick han till sjukhuset.

”Han fick tabletter men mådde ändå jättedåligt. /…/ Han mådde dåligt och ville inte prata om det som hänt.”

”Han var inne i Stockholms centrum även den 9 september. /…/ Han brukade må dåligt av folksamlingar. /…/ Han mådde dåligt vid det här tillfället också.”

”När man mår dåligt tänker man inte alltid logiskt”, är faktiskt den enda ordagrant återgivna förklaringen från Mijailovic som förekommer i domen.

Tingsrätten sågar Mijailo Mijailovics berättelse. Rakt av. Vid fotknölarna.

Och graden av ånger Mijailo Mijailovic visat manifesterar sig tydligast i hans svar på Bo Holmbergs, och barnens, skadeståndsönskemål.

”Han har som skäliga belopp vitsordat 25 000 kronor åt envar av målsägandena.”

Så mycket är ett människoliv värt i Mijailo Mijailovics ögon. 25 000 kronor. Ingen prutmån för minderåriga.

Varför skulle de efterlevande ha skadestånd? Det är ju Mijailo som har mått jättedåligt.

Summary in English:
The man who murdered our foreign minister Anna Lindh, Mijailo Mijailovic was sentenced to prison for life yesterday.

Mijailovic´s lack of regrets was shown in the modest amount of compensation he found reasonable to pay the husband and children: 25 000 crowns each to the Lindh family members.

The court doubled. Still not much, but at least on level with the standard amount of money given in murdercases in Sweden.

måndag, mars 22, 2004

Scared, but not sorry

Jag ska inte hyckla och påstå att jag är ledsen över att Hamas ledare rullat sin sista hjullängd. Hamas är en plåga världen kan vara utan. Yassin har själv grävt sin grav.

Däremot är jag lite rädd. Rädd att Israel, eller Sharon, fattat ännu ett beslut som inte på något sätt kan medföra det goda vi eftersöker - samexistens och tvåstatslösning - utan tvärtom.

Det känns som att civilisationen hänger i en skör tråd, och som att nån spänner tråden varje dag. Är det inte marockaner, så är det spanjorer. Är det inte afghaner så är det talibaner. Är det inte palestinska självmordsbombare så är det israeliska hökar.

Det finns en populär myt om att självmordsbombare enkelt kan rekryteras ur ett förödmjukat folk - stämmer den så lär det gå lättare än nånsin nu. Och terroristernas måltavla är ju inte bara Israel. Judar utanför Israel, judars vänner, ja snart sagt alla är tänkbara mål i den skruvade terroristiska logiken.

Lite andra upplyftande nyheter publicerar The Sun, vars trovärdighet i och för sig är nära noll. The Sun har frågat jänkarna om vad de frisläppta från Guantanamo hade gjort för att bli fängslade. Inte så trevliga saker. Vilket kan vara något att tänka på nästa gång du åker dubbeldäckare eller går på loppisen på Brick Lane.

Vi får inte glömma att fråga dem när vår egen fånge kommer hem (om René Nyberg köper ensamrätten till honom, så frågar vi på amerikanska ambassaden, helt enkelt).

Summary in English:
First, I´m not too sorry about Yassin´s death. He deserved it big time.

Secondly, I don´t think Sharon made the right decision this morning. I can see why he did it, but I think it will result in a very dangerous situation. Not only for Israelis and Palestinians. Anyone can be a target when it comes to Hamas and their likes.

söndag, mars 21, 2004

Kristallnacht again

Så visade vänstergrupperna slutligen sitt sanna ansikte. Bakom palestinasjalarna fanns, precis som vi varnat för, fullfjädrade judehatare.

Att krossa israeliska företags skyltfönster är något av det mest uppenbara människoförakt man kan syssla med. Om inte vänsterrörelsen ser de historiska parallellerna nu kommer de aldrig att göra det.

Den Israelkritiker som inte tar avstånd från de "protestaktioner" som utspelades ikväll i centrala Stockholm kommer att avslöja sig som antisemit.

Ironiskt nog uppger tidningarna att 88 kravallister gripits.

Vänstern brukar inte vilja medge att den har kraftiga antijudiska element i sina led. Senast avslöjade sig amerikanska hippa vänsterorganisationen Adbusters som klassiskt antisemitisk. Rörelsens tidskrift publicerade en lista över judar som Adbusters tyckte hade för stort inflytande över amerikansk politik. Svenska nassar jublar. För nassarna är bara storyn att dubbelmördaren i Svenljunga är vänsterpartistisk kommunpolitiker roligare.

Summary in English:
A violent gang of left-wingers have gone berserk in Stockholm city. The target this time was the jewish community. Here are pictures of the new Kristallnacht - a man in black trashing the window of the Israeli tourism office.

Your mouth, my urinal

Företaget Bathroom Mania har plötsligt hamnat på min förteckning över företeelser som, på ett skönt sätt, inte är politiskt korrekta.

När man ser den här pissoaren i form av en kvinnomun så framträder löpsedlarna nästan omedelbart framför ens ögon.

Men för att undvika att peka ut hela kvinnosläktet så kanske det är bäst att vi utlyser en tävling:

Vems mun är det?

Margareta Winberg?
Gudrun Schyman?
Mona Sahlin?

Eller?

Summary in English:
This urinal, shaped as a female mouth, is the laugh of the day.

lördag, mars 20, 2004

THE FIRST YEAR

"There is no neutral ground in the fight between civilization and terror, because there is no neutral ground between good and evil".
George W Bush

Idag är det lämpligt att läsa på om Irak. Här är några tips:
Healing Iraq, Irakisk bloggare.
Hammorabi, Irakisk bloggare.
Boots on the ground, Amerikansk bloggare i Irak.
Deeds, Amerikansk bloggare i Irak.
Coalition Provisional Authority
US central command
Today in Iraq, Bra uppdatering om våldshändelserna i Irak.

Summary in English:
Operation Iraqi Freedom Coalition Forces have successfully liberated 25 million Iraqis from the brutal dictatorship of Saddam Hussein.

These highlights provide information regarding the accomplishments of the Coalition throughout the past year.

The OIF Coalition is comprised of 34 countries, including 11 NATO countries, and they have provided over 22,000 troops to support the efforts in Iraq. There are two multi-national divisions in Iraq: one led by the United Kingdom in central-south Iraq, and one led by Poland in south Iraq.

The international community has pledged at least $32 billion to improve schools, health care, roads, water and electricity supplies, agriculture and other essential services.

The World Bank, International Monetary Fund, the European Union, and 38 countries have pledged to extend loans and grants to Iraq. Other nations are contributing humanitarian assistance, extending export credits and reducing Iraqi debt.

The UN Security Council on Oct. 16, 2003, unanimously approved Resolution 1511 that calls on member states to support the work of the multinational force in Iraq.

Security:

America's armed forces are taking the offensive against remnants of Saddam Hussein's regime and foreign terrorists, leading more than 1,600 patrols a day and conducting an average of 180 raids a week.

45 of the 55 most wanted Hussein regime members have been captured or killed, including the brutal dictator himself, whose capture sent a powerful message to the Iraqi people that the tyranny of the past will never return. The capture of Saddam Hussein provided a boost to intelligence throughout western Iraq.

The quality of intelligence is cascading as a result of the Saddam capture: the intelligence is of higher quality and allows a higher level of captures. Saddam's capture is allowing the Coalition to apprehend more mid-level financiers and organizers.

More than 230,000 Iraqis now provide security for their fellow citizens, and Iraqi security forces now account for the majority of all forces in Iraq. These forces include Iraqi Police, Iraqi Civil Defense Corps, Iraqi Border Police, Iraqi Facility Protection Service and the New Iraqi Army.

Law/Governance:

Since July, the 25-person Iraqi Governing Council has had the authority to: name interim Ministers; exercise government oversight; prepare policy initiatives on Iraq’s national security, including reform of the armed forces, police and courts; lead development of a constitution; and approve Iraq's national budget. 24 Iraqi Cabinet Members also contribute to the business of the government.

First time in 13 years, an ambassador to the US was appointed to restore diplomatic relations.

90% of Iraq’s districts have municipal/government councils with more than 19 million Iraqis engaging in local political discourse

Ministry of Justice has established a Council of Judges to oversee the judiciary and prosecutors. Also, defendants are now provided lawyers.

Public Health:

240 hospitals and most of Iraq’s 1200 clinics have reopened. 70 private hospitals are operating

800 tons of high protein biscuits have been delivered to 15 Governorates for malnourished children and pregnant/nursing mothers.

1.09 million humanitarian daily rations have been distributed to date.

22 million children and 700,000 women have been inoculated against diseases since the war; 90% of all Iraqi children now receive routine vaccinations

Pharmaceuticals distribution improved from 0 to 12,000 tons today,
more than $210 million approved for the Iraqi Ministry of Heath for pharmaceutical supplies and equipment, basic health care services, medical equipment and power generators for hospitals

Schools:

Nearly all schools are open and 5.1 million students are attending class

25 Fulbright Scholarships awarded for the first time in 14 years; Fulbright Office added 2 new programs for Iraqis

Over 13,500 school buildings in Iraq; $4.4 million spent to complete 2,299 school renovations; UNICEF and other NGOs are rehabilitating 105 schools; 183K desks, 57K chairs, 61K chalkboards and 25K metal cabinets have been distributed

33,000 teachers and 3,000 supervisors trained in instructional practices and classroom management strategies

Commerce and Trade:

Iraqis use a single, unified currency for the first time in 15 years; 4.6 trillion new Iraqi dinars in circulation

Iraq Stock Exchange will open in April; Iraq Central Bank is fully independent and has been opened since Sept 03;

83% of all pre-war bank branches are open

Umm Qasr Port turned over to Iraqi control in Jan 04

393,950 jobs have been generated

Estimated crude oil export revenues exceed $3.3 billion for Iraqi reconstruction.

Telephone service continues to expand with 95% of service outside Baghdad.

More than 170 newspaper are published in Iraq

Power:

4400 megawatts per day is the current seven-day average, this is up from 300 megawatts per day in 2003.

USAID will spend more than $250 million infrastructure repair funds on power rehabilitation and an additional $75 million allocated to power reconstruction.

Water:

Coalition programs have cleared over 16,500 km of irrigation canals, helping over 10,000 farms

Water storage in most Iraqi reservoirs is approaching historic averages

Rehabilitated water treatment plants will treat nearly 800 million liters/day, benefiting 3.5 million people

90% of Iraqis will have potable water by Apr 05

Quality of Life:

Religious rites are being re-established for all sects.

New Ministry of Housing and Construction has started 1,008 new homes and is working with the UN to start 7 housing projects with 3,528 units

Military Supplies Used:

Item Quantity Dollar Value
MREs 42.1 mil meals $285.0 mil
Bottled water 120 mil bottles $31.0 mil
Cots 342,000 $18.2 mil
Lumber 17.25 mil board-feet $6.9 mil
Plywood 750,000 sheets $10.9 mil
Combat Boots 673,000 pair $48.7 mil
Body Armor 191,000 vests $105.0 mil
Body Armor 361,000 plates $180.5 mil

fredag, mars 19, 2004

Swedish libertarian drug-movie coming

Frihetsfrontens ordförande Henrik Alexandersson ska göra film.

Död vinkel, ska den heta. Det ska bli en debattfilm om den havererade svenska narkotikapolitiken, meddelar Alexandersson till prenumeranterna av Allvarligt talat - som är Alexanderssons elektroniska nyhetsbrev.

"Som trogna läsare vet, är Allvarligt Talat mycket kritiskt inställt till dagens drogpolitik. Vi menar att förbudspolitiken är ett värre problem än drogerna i sig. Det är förbudet som skapar de flesta brott, det mesta lidandet och huvuddelen av dödsfallen.

Vi är inte drogromantiker, men i filmen kommer vi att visa på fördelarna med en legalisering. Vi är övertygade om att en helt ny drogpolitik skulle minska problemen för alla. Detta är en åsikt som i princip inte släpps fram i dagens debatt."


Just så.

"Det är alltiså (sic) inte fråga om en film som romantiserar drogerna. Istället är tanken att skapa ett kraftfullt debattinlägg som kritiserar en havererad och orättfärdig politik. Vi vill dessutom presentera lösningar som i princip är okända för gemene man.

Tanken med att göra en film är att få tala till punkt. Vi som förespråkar en droglegalisering släpps någon
enstaka gång fram i media. Men allt för ofta är upplägget inte alls att låta oss berätta vad vi tycker och
varför. Istället bjuds vi in som udda inslag och slagpåsar. Därför vore det väldigt skönt att få argumentera
lugnt, sakligt, ordentligt och ostört en stund. Så det blir en film. En bra film."


Lycka till med att komma fram i medierna, kan man säga. Det kommer nog att gå sådär.

Jag kommer att tänka på Ingrid Swede, landets största porrstjärna. Hon har länge velat göra en debattfilm om porren, en film som hon sen skulle vilja turnera runt på skolorna med. Det skulle vara hårdporr, och behind-the-scenes, och intervjuer med aktriserna om yrket.

Ingrid ringde mig en gång, och var rosenrasande. Hon hade just fått avslag från Svenska filminstitutet, där hon ansökt om förhandsstöd för produktionen av den här instruktionsfilmen. Hon menade att det låg i filminstitutets uppdrag att producera skolfilm.

- Vem tänker på barnen? sa Ingrid.

- Om inte filminstitutet tänker på barnen, vem ska då göra det?

Man undrar.

Nåväl. Den som är intresserad av att stötta frihetsfrontaren i filmprojektet, oavsett den något osäkra utgången, kan läsa mer här.

Summary in English:
Henrik Alexandersson, the leader of the little libertarian club Frihetsfronten (The Freedom Front), is planning to make a film on the swedish drug policy. He hopes this movie will start a debate, but I doubt that he will be able to get it screened anywhere.

torsdag, mars 18, 2004

Swedish terror links?

För den som inte orkar kolla upp det själv hos Sam Spade:

Ekot berättar idag, med exempel, om att terroristorganisationen Hamas har sin hemsida liggande på en svensk server - Telias, närmare bestämt.

Sajten heter www.palestine-info.info, och släcktes ned vid 11.30-tiden idag, IP-numret är 194.237.212.222.

Publicisten, eller vad man ska kalla honom, bakom detta, Ousama Mardini i Solna, får byta leverantör. Och ha lite bättre koll på sina samarbetspartners i framtiden.

Tror jag.

Detta har kartlagts för länge sedan, men inte nått Ekot förrän nu. Vilket inte hindrar att det är en bra nyhet, förstås. Det är precis sånt här som en anti-islamistisk Expo borde syssla med, som jag skrivit tidigare. Och sånt här.

Summary in English:
Terror organisation Hamas seems to be using a Swedish server for its website. Actually, this has been known for a while, but today the public service newsbroadcaster Ekot (the Echo) reports about it.

Following the stir, Telia took down the site just before lunch today.

We're the Peoples front of Judea!

Den här dödsmördar-influensan jag har fastnat i kanske har försämrat min uppmärksamhet. Någon annan orsak till varför jag missat den här nyheten kan jag inte tänka mig.

Det visar sig att Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) är på stark frammarsch.

SKP är, för den som undrar, den nuvarande bokstavskombinationen för det parti som tidigare förkortades APK (Arbetarpartiet Kommunisterna). Nuvarande SKP är alltså inte samma parti som 70-talets SKP, det som uppstod ur KFML, och inte heller samma parti som 30-talets SKP, det som kallades Kilbommarna och var en utbrytning ur det ursprungliga SKP, och, som sagt, inte heller samma parti som det ursprungliga SKP, som idag heter V (alltså Vänsterpartiet). Fast det aktuella SKP är i någon mening också, precis som KFML och dess uppföljare SKP, en utbrytning ur dåvarande VPK, som nu heter V. Detta SKP bröt sig dock ut senare (efter en partiprogramskonflikt 1977, om jag minns rätt) än KFML-varianten. För övrigt så drabbades även KFML av en utbrytning, och det blev sedermera KPML(R), som ju finns än idag, med det mycket aktiva ungdomsförbundet RKU. Men SKP som den här texten handlar om har ett ungdomsförbund som heter SKU. I det senaste valet kallade sig dock SKP för Kommunisterna på valsedlarna - kanske för att undvika förvirring...

Så nu vet ni det.

Det visar sig att SKP är på frammarsch, alltså.

Kommunen Piteå har ju varit plågat av partipolitisk instabilitet under en period. Ett missnöjesparti vid namn Norrbottens Sjukvårdsparti, som fick sammanlagt 8769 röster i senaste valet, har rört upp känslorna.

Så mycket rördes känslorna att två fullmäktigeledamöter för Sjukvårdspartiet, Lars-Göran Nilsson och hans kollega Ingvar Lejon, hoppade av och blev politiska vildar.

Nilsson och Lejon har nu blivit värvade av SKP, som i ett trollslag alltså fått två kommunala mandat i Piteå fullmäktige.

Därmed förstärktes avsevärt SKPs inflytande i svensk politik - en förstärkning på 66,6 procent. I valet 2002 ställde man alltså upp under namnet Kommunisterna och fick 1307 röster. Det var få men välplacerade röster - i Gällivare har man två mandat, och i Pajala ett. Nu tillkommer alltså två mandat i Piteå - en kommun där man bara lockade svindlande 95 röster tidigare.

Nu är det således kommunistisk ideologi som gäller för de två före detta vildarna, skriver Piteå-Tidningen.

- Det är här jag har mina politiska rötter, säger Ingvar Lejon som säger sig ha betat av hela politiska skalan utom den moderata.

Arnold Stenman, ordförande i lokalavdelningen av SKP, är lycklig.

- Att få två gratisplatser i fullmäktige är ju jättebra, säger Stenman.

Stenman säger sig inte se något problem i att en av de två, Lars-Göran Nilsson, så sent som förra året dömdes till 9 600 kronor i böter för hembränning. Han har ju sonat sitt brott, och förhoppningsvis bättrat sig, menar Stenman.

- Höga böter för bara nio liter sprit, tycker Nilsson själv.

Vad gör då de nya kommunisterna sin första tid i fullmäktige? Piteå-Tidningen berättar:

Nilsson och Lejon går med allvar in för uppgiften, men för att kunna göra det behövs också pengar. Av den anledningen har de författat en skrivelse till fullmäktige där de ansöker om ett verksamhetsbidrag om 100 000 kronor. Pengarna ska täcka de två ledamöternas verksamhet.

- Det är förstås mycket pengar och personligen tror jag inte att vi kan få så mycket, men säg att vi får en fjärdedel så är det ju bra, förklarar Arnold Stenman.

Det är kommunism, det.

Summary in English:
Due to splittering and fractionism in a populist party in northern Sweden, the splittered and fractioned communist party SKP has gained two seats in the municipal council in Piteå. That´s an increase in power by 66,6 percent for the little communist party (that actually is more like a religious/political sect).

onsdag, mars 17, 2004

"New planet" exposed

Gåtan med den nya himlakropp, som astronomen Michael Brown vid California Institute of Technology tyckte sig ha sett, har nu fått sin förklaring.

Det var i måndags som världens alla rymdintresserade häpnade över den nya upptäckten. En hittills okänd himlakropp hade skådats i Kuiperbältet, beläget bortanför Pluto. Observationerna var osäkra, och andra astronomer ifrågasatte omedelbart om kroppen skulle kunna klassificeras som planet. Man undrade vad det egentligen var som flöt omkring därute.

I en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt avslöjas idag svaret.

Hur länge tidigare statssekreteraren tillika förre generaldirektören för Posten Ulf Dahlsten befunnit sig i Kuiperbältet är dock fortfarande okänt.

Redan i memoarboken "Nirvana kan vänta" (sidan 63) berättade Ulf Dahlsten om sina experiment med levitation. Det var få som trodde honom då. Tvärtom hånades han.

Men nu har Dahlsten, som det heter, fått det sista ordet. Dahlsten riktar, från sin upphöjda plats, hård kritik mot USA för att terrorister mördat fler än 200 oskyldiga morgonpendlare i Madrid.

"Alltfler börjar förstå hur internationell lag och rätt åsidosätts och hur våld föder våld."

Dahlsten föreslår att EU ska öppna en dialog med terroristerna.

"Att EU nu bygger gemensamma resurser för fredsbevarande insatser gör att EU på ett annat sätt än hittills kan påverka beslutsprocesserna på internationell nivå. EU kan medverka till att konflikter löses på ett sätt som inte trappar upp våldet och med mindre inslag av ”dubbel standard” än om USA ensamma väljer ut vilka konflikter som ska angripas och vilka metoder som ska användas. Ett EU som talar med gemensam röst i utrikespolitiken blir en partner USA kommer att finna det värdefullt att lyssna på."

Att Ulf Dahlsten befinner sig i omloppsbana är röjt utom tvivel.

Summary in English:
Ulf Dahlsten, former consiglieri in the social democratic government, surprised the nation a few years ago, when he wrote in his memoirs "Nirvana kan vänta" (Nirvana can wait) that he could levitate.

Therefore it comes as no surprise today, that Dahlsten advocates a softer approach at fighting terrorism. He thinks that a stronger EU could work with a non-violent solution to the Bin Laden-problem.

Dahlsten is still in orbit, I suppose.

tisdag, mars 16, 2004

Cure me!

Jag är ohyggligt förkyld. Influensa, eller nåt. Så egentligen borde jag väl skriva en drapa om det förhatliga Apoteksmonopolet. Att det är fullständigt sanslöst att staten inte tycker att jag kan betros med ansvaret att handla Ipren nere på kvartersbutiken. Att det ska vara dödsstraff på att sälja näsdroppar efter klockan arton. Att det är ett jävla hån mot medborgarna att inte saluföra förkylningsmediciner med pseudoefedrin som verksam substans (ja, jag vet att det ska komma - men bara på fucking recept!).

Men jag orkar inte.

Jag tänkte ge lite tips istället. Min vän Johan, som jag känt i snart tjugo år, har i all tysthet börjat blogga. Ge honom ett par veckor så tror jag att det kan bli riktigt läsvärt - för det börjar hyfsat. Också känner jag ju karln. Om ni tror att jag är reaktionär, oj, oj, oj. Johan är även ateist, jamaica-älskare, hifi-bög, forskare inom det militära, och snart pappa. Välkommen!

En av världens bästa tjejer (gammalt ex, såklart) har blivit mamma - och den som är förtjust i att följa ett spädbarns utveckling kan titta här. Välkommen till världen, Viggo! Den suger.

Summary in English:
I have the worst fucking cold imaginable. And since I live in socialist hell, I cannot get hold of good pills. Will buy Tylenol Flu or generic caplets/nasal sprays containing phenylephrine, pseudoephedrine, or the like. Email me.

måndag, mars 15, 2004

- Dad, what did you do during the war on terror?

- Pappa! Vad gjorde du under kriget mot terrorismen?

- Min son... Jag var emot alla sorters terrorhandlingar. Alla sorter.

- Ja, ja. Men vad gjorde du?

- Jag höjde min röst i protest, så klart.

- Men pappa... Hjälper det verkligen att bara höja rösten mot terrorister?

- Det var inte riktigt så vi menade. Jag ställde mig i ledet efter EU-kommissionär Prodi och protesterade mot dem som försökte lösa konflikten med våld.

- Vadå, hade ni verkligen trott att Bin Ladin och hans gäng skulle lägga ner vapnen om ni protesterade?

- Nej, min son, det var inte dem vi höjde rösten mot.

- Jag förstår inte riktigt. Försökte du hjälpa terroristerna, pappa?

- Min son... Allt är inte svart eller vitt. "Det står klart att våldsanvändning inte är någon lösning på konflikten med terrorister", som Prodi sade när tvåhundra oskyldiga spanjorer hade sprängts ihjäl.

- Du menar att massmördare är snälla innerst inne... Försökte ni prata med terroristerna då?

- Nej, det är inte riktigt så det funkar.

- Men en annan sak pappa. Vad sa du när George W Bush hade befriat 52 miljoner människor ifrån förtryck, slaveri och diktatur?

- Jag sa naturligtvis som statsminister Göran Persson. Att allt detta varit ett brott mot folkrättsliga principer.

- Men trodde du verkligen att de där talibanerna och den där diktatorn Saddam skulle bry sig om folkrätt?

- Nja, det var snarare Bush vi tänkte på. Bush respekterade inte folkrätten.

- Pappa, var du Baathist?

- Nej, nej, nej. Men man ville ju inte sticka ut, liksom. Vad skulle grannarna säga...

- Vadå pappa... Var du en av dem?

- Det var andra tider då, min son. Vanligt folk kunde inte veta... Eller... Ibland ser man helt enkelt inte saker så tydligt när man står mitt i alltihop.

- Pappa. Du var Baathist! Varför har du inte sagt nåt?

- Du... Nu slutar vi prata om det här. Pappa är lite trött, förstår du. Det var så länge sedan.

Summary in English:
- Dad, what did you do during the war on terror?

- Go to bed now, my son. Daddy is tired.

söndag, mars 14, 2004

Where is the anti-islamist Searchlight?

Den islamistiska terrorn har slagit till på europeisk mark. Man kan bara hoppas att det föder en säkerhetspolitisk diskussion även ibland européer. Utan tvivel förs den diskussionen redan inom säkerhetstjänsterna, som nu kommer att få flytta fram positionerna med ytterligare inskränkningar i medborgarnas integritet som följd. Det är begripligt men sorgligt. En stor del av övervakningen kan nämligen ske med öppna och traditionellt demokratiska medel.

Sedan snart tio år bevakas de högerextremistiska grupperna i Sverige utav stiftelsen Expo, som ger ut tidskriften Expo. Här nämns de vid namn, som engagerat sig politiskt för rätten att fördriva och förtrycka minoriteter, som rånar banker för att finansiera "kampen" och som inte drar sig för att bombhota och till och med mörda meningsmotståndare. Att dessa avskum tvingas bedriva sin verksamhet i dagsljus försämrar naturligtvis deras möjligheter.

Grannarna vet vilka de är. Banktjänstemännen känner igen deras ansikten och namnteckningar. Hyresvärdar får varningstecken tidigt. Infrastrukturen för terrorn blir omöjlig att bygga.

Låt oss inte vara naiva. Det finns fanatiska islamister i Sverige. Människor som vill använda terror för att bygga ett fundamentalistiskt skräckvälde. Som är beredda att spränga din skolbuss den dagen de tycker att Laila Freivalds sagt något misshagligt.

Ibland pekas någon ut av säkerhetstjänsten. Det blir en notis i Dagens Nyheter om att en namnlös man tagits in till förhör, men att han släppts igen. Det är inte olagligt att sympatisera med terrorister.

Men jag vill påstå att deras namn skall publiceras. Politiken är en offentlig arena - och även avskyvärd politik får finna sig i att bli granskad.

Och jag vill anklaga alla de fredliga muslimerna i Sverige för slapphet!

För det är vanliga, fredliga, goda muslimer som måste sköta denna bevakning. Som måste ge ut en anti-islamistisk Expo.

Ni kan inte låtsas som att ni inte känner till dem. Att ni inte sett radikalerna i hörnet av moskén. Att ni inte sett texterna som hetsar mot judar och kapitalister. Just dem! De som utgör infrastrukturen för potentiella terrorister. Häng ut dem! Ge oss som inte behärskar de arabiska språken eller koranens symbolspråk en chans att se dem som vill förgöra vårt samhälle.

Annars blir det nazisterna, rasisterna och idioterna som tar över bevakningen. De är redan i startgroparna, men saknar den språkliga och religionsvetenskapliga kompetensen. Tänk vilket stöd nassarna skulle få om de kunde avslöja några islamister. Det vill vi inte ge dem!

Ge oss en anti-islamistisk Expo nu! Annars drabbas alla muslimer.

Summary in English:
I plead to the muslim community to create an anti-islamist Searchlight.

lördag, mars 13, 2004

Men as a source of income

Länsförsäkringar har gjort en undersökning om vad medborgarna oroar sig för, vad gäller privatekonomi, och DN skriver om det idag. Det visar sig att mäns största oro gäller risken att bli arbetslös, följt av risken att bli långvarigt sjukskriven.

Och det låter ju rimligt.

Det största hotet mot mannens privatekonomiska situation är arbetslösheten. Klart killen är orolig.

Länsförsäkringar har naturligtvis också tittat på vilket kvinnans största orosmoln är, ur ett privatekonomiskt perspektiv.

Kvinnan är mest oroad för att bli ensamstående.

Nu kan man tycka att detta speglar djupa orättvisor på arbetsmarknaden. Att stackars kvinnor kedjas fast vid spisen utan möjlighet att försörja sig om maken lämnar hushållet.

Och visst finns det orättvisor. Kvinnor har lägre löner, ofta på grund av att de antas vara benägna att föda barn och dessutom stanna hemma och vårda dem. Vilket ju inte alltid stämmer.

Men kvinnor har å andra sidan den fördelen att de kan ha flera försörjningskällor.

"Women have two sources of income - men and employment."

Så skriver den minst politiskt korrekta ekonom Sverige har fött fram. Hon heter Lena C Edlund, och forskar i familjebildningens ekonomi. Hon har lämnat landet, och finns i USA, kanske ska tilläggas.

Hon beskriver med vetenskapliga termer det fenomen som vi vanligen kallar fördom eller folklore - att kvinnor gifter sig rikt om de får välja. Väldigt sällan, dock, gifter sig män till förhöjd levnadsstandard.

Grunden för fenomenet är, något jag tidigare skrivit om, sexuell selektion - följden av bristen på ägg, och överflödet på spermier.

Lena C Edlund har precis uppdaterat den uppsats som jag citerade ovan. Nu heter den "Sex and the city", tidigare hette den "Why do women live in cities?"

Där beskrivs varför städerna drar till sig kvinnor. Det beror inte allena på att där finns fler och bättre arbetstillfällen för kvinnor. Det beror också, argumenterar Edlund, på att där finns bättre arbetsmarknad för män - och alltså rikare män.

Tidigare har Edlund skrivit uppsatsen "A theory of prostitution", där hon förklarar varför prostitution, till skillnad från andra kvinnoyrken man ser ner på, är välbetalt. Näraliggande, kan man tycka.

Jag undrar hur länge Edlund får hålla på. Hon forskar delvis på pengar från svenska institutioner, såsom Vetenskapsrådet, men mer häpnadsväckande Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, som är direkt underställt Socialdepartementet.

Jag tror inte att Mona Sahlin, Margareta Winberg, Inger Segelström et consortes har läst Edlunds små avhandlingar. Om de har det, och ändå inte lyckats strypa pengaflödet, är det ett gott betyg åt forskningens fria ställning. Men, som sagt, de har nog inte läst.

Eller förstått.

Summary in English:
A new survey shows that the greatest fear, regarding economy, for the ordinary man is the fear of losing his job. The greatest scare for a woman is the fear of losing her man.

This is not only evidence for discrimination of women on the job market, but also evidence that women have two sources of income - men and employment.

You can read more about research in this area on this page, that belongs to Swedish associate professor Lena C Edlund - by far the least politically correct researcher from Sweden.

torsdag, mars 11, 2004

Ulla-Carin Lindquist

Jag har inte skrivit på några dagar. Till stor del beror det på den märkliga situationen som rått på min arbetsplats.

Min arbetsdag imorse började klockan nio med en minnesstund över en förlorad kollega: Ulla-Carin Lindquist. Hörnan i kontorslandskapet, där det hålls morgonmöte varje morgon klockan nio, var överfylld av medarbetare. Jag ställde mig långt bak - jag kände henne inte.

Eva Hamilton talade först. Och eftersom hon inte bara var vän med Ulla-Carin, utan också är chef för hela nyhets- och samhällsredaktionen, så var det hon som talade om de stora linjerna och använde de tunga orden. Det som alla behövde höra och som man vanligen har präster till.

Efter Eva så steg Claes Elfsberg fram. Claes berättade om Ulla-Carin med en lätthet som bara decenniers vänskap kan ursäkta. Om hur de träffades första gången på en dansrestaurang i en småstad. Om hur hon, trots att hon talade om sina tillkortakommanden hela tiden under dansens gång, med fasthet förde den där dansen. Om hur det fortsatte på det sättet - att Claes aldrig begrep att det hela tiden var hon som förde. Om hur Claes på slutet läste högt för henne ur Coetzee och Kertész. Om hur de samtalade om vad han läst för henne. Och om hur Ulla-Carin fortsatte att föra, i någon mening, trots att hennes kropp sedan länge slutat fungera, och trots att hon inte längre hade något språk.

Det kändes bra. Alla som varit på en begravning vet hur skönt det är att gråta och skratta samtidigt. Ni vet hur mycket man behöver höra den där anekdoten. Jag stod långt bak i folksamlingen. Anna, som stod bredvid mig, bad om ursäkt för att hon började gråta. Hon bad om ursäkt för att hon var så känslosam.

- Det är något bra, sa jag.

När minnesstunden gick mot sitt slut började det pipa i alla mottagare, personsökare och mobiltelefoner som medarbetarna alltid bär med sig. Trettio döda i Madrid, läste jag över axeln på en kollega. Vi visste inte då att dödstalet skulle mer än femdubblas senare. Det var dags att gå på redaktionens morgonmöte, helt enkelt.

Nyhetsjournalister har ett sätt att bearbeta sorg som är lite annorlunda. När det inträffar katastrofer som får arbetsplatserna i landet att stanna upp, som när en minister mördas, eller när flygplan kör in i skyskrapor - då fungerar nyhetsjournalister annorlunda än andra. Den som är på semester, den som är mammaledig, den som har sin lediga eftermiddag - alla dyker upp vid desken och frågar om de kan göra något. Göra den där bakgrunden, direktsända från lasarettet, ringa ambassadören. Kan jag göra något?

Ingen av Ulla-Carins närmsta vänner tog ledigt.

Min chef, Aina Bergvall, var en av Ulla-Carins närmaste. Det var hon som var pådrivande för att få ut den bok, Ro utan åror, som Ulla-Carin skrev på dödsbädden.

Igår var Aina redaktör för en heltimmes direktsänd nyhetsfördjupning. Eftersom dokumentären om Ulla-Carin skulle visas samma kväll planerade hon ett tio minuters segment om ALS. Jag satt två skrivbord ifrån henne när Claes stegade in till hennes plats, gav Aina en lång kram, och sade något, helt tyst. Jag förstod att det var dödsbudet, men kunde som vanligt inte säga något vettigt. Vad säger man? Jag höll käften, tittade på datorskärmen. Först efter en timme så kunde jag säga till Aina att vi andra var beredda att hoppa in istället för henne om hon kände att hon inte klarade jobbet. Vilket hade varit helt förståeligt.

Men så funkar inte gamla nyhetsjournalister.

Aina gjorde en timmes direktsändning. Toppnyheten var hennes väns dödsfall.

Nu på morgonen - bombdåd i Madrid, hundratals döda och skadade - samlades vi i redaktionens lilla mötesrum. Flera i redaktionen har jobbat med Ulla-Carin. Minnesstunden just avslutad. Aina var redaktör. Bildproducenten började gråta, gick ut en sväng, kom tillbaks och sa att nu när hon snutit sig skulle hon bete sig som en människa igen. Man hedrar genom arbetet.

- Vilken nytta hade det gjort om jag hade gått hem, sa Aina efteråt när vi tog en cigarett på gården.

Kvällstidningarna fick inte vara med på minnesstunden. De hade fått vara med på kvällen igår, men nu fick det räcka. På minnesstunden var det nästan bara arbetskamrater, och vi yngre som såg på, och lärde.

Jag själv träffade bara Ulla-Carin en enda gång. Det var när jag gjorde praktik på ABC för sex år sedan. Hon var otroligt vacker. Det var det jag tänkte.

Jag förstod inte att hon var så stark. Och jag förstod inte att mina kollegor var så starka.

Kanske förstår jag fortfarande inte. Men jag hoppas att jag lärt mig något.

Summary in English:
Ulla-Carin Lindquist, my colleague, died yesterday. She was 50 years old.

måndag, mars 08, 2004

Sixty minute hobos gone native!

Jag tänkte skriva nåt fint om internationella kvinnodagen här, feminist som jag är.

Men eftersom jag hittade de här tidigare opublicerade bilderna på uteliggarparet David och Sara som hade sex på Sergels Torg i protest mot bostadsbristen så skippar jag det. Kan man knulla på gatorna har revolutionen redan kommit en bit på vägen, liksom.

Ingen åskådare anmälde det inträffade för polisen - trots att det faktiskt säkerligen klassas som förargelseväckande beteende att knulla på allmän plats. Ingen tycks ens ha tagit illa vid sig av att hunden fick vara med på ett hörn, trots all riksdagsdebatt om tidelag under vintern. Och det visar ju att vi lever i ett av världens mest toleranta länder. Hurra!

I en och en halv timme höll paret på innan polisen avbröt. Den som vill veta mer om fördelarna med att ha sex under påverkan av amfetamin kan läsa Birgitta Stenbergs pundar-epos Rapport.

Nåväl.

Riktigt hela historien kom inte fram i tidningarna, uppenbarligen.

Fotografen bakom sexbilderna har en egen sajt, där han berättar om paret. David och Sara bor i en slags kåta i Nackareservatet, söder om huvudstaden, tillsammans med Anne-Maria, befriade från konventionerna. Fotografen själv, förresten, är en gammal konstfack-elev som lämnade skolan för att bli Vaisnava-munk (som ska vara nåt slags hare krisna-hinduism) med rakad skalle och tofs i nacken. Och det är bara början.

Det visar sig att Sara och David har en liten förening ihop. Föreningen heter Jordmoder krigar föreningen Den Amazonska Valkyrian (sic!). Varumärkestänkande har som sagt aldrig varit aktivisternas bästa sida. Men föreningsliv kan de, så det finns en egen hemsida och allt. Femiporr, heter den, och ska publicera pornografi befriad från marknadskrafternas skadliga inverkan. Att döma av texterna och länksidan är de i valet av livsstil inspirerade av Bonoboer - ni vet de människoliknande aporna som använder sex som socialt smörjmedel.

"Liksom många idag tycker jag att det skulle vara skönt om vi inte skulle behöva all denna porr med bismak som idag svämmar över oss utan att vi istället utopistiskt vore så färdiga med oss själva som glada fria apor, och vore så sexuellt tillfredställda "live ute i världen" att den inte behövdes." (sic!)

Precis som sexliberalerna på sjuttiotalet tycker feministerna i Valkyrieföreningen, eller vad jag nu ska kalla den, alltså att porren håller låg kvalitet. Helst vill de att sociala myndigheterna ser till att skaffa fram bättre porr, men inser att det blir upp till dem själva.

"Man skulle i ett sådant här läge kunna tänka att den naturliga uppgiften ,att framskaffa ett förlösande material skulle hamna på vår förvaltning för social hälsa, men när de ju förståss är lika perversa och inbegripna i processen så kan de ju självklart inte det utan skyggar skrämda vid varje antydan till belysning.

Det är därför vi feminister idag har kommit till att det är vi som måste ordna upp soppan även om det blir på ett för vår tilldelade samhälls roll "okonventionellt sätt" som för den oinsatte kan verka gå stick i stäv med vad som förväntas av oss ur en stereotypt skapad "traditionell synvinkel".

Men så är det väll alltid, jag menar att soppan ordnas på ett sätt som ingen kunde ana innan man såg hur soppan skulle ordnas. Och av oss feminister! ; )

Vad vi då har i sinnet är givetvis att skapa en sida för upp postandet av kåt men lite annorlunda pornografi vilken är producerad Gratis av idealistiska krafter vilka faktiskt har något att ge,"
(sic!)

Och bäst av allt: Alla får vara med!

Internationella kvinnodagen, som sagt. Idag.

Summary in English:
Just look at these nice pictures of David and Sara having sex to protest against the shortage of housing in Stockholm. I can´t possibly describe for a foreigner the above. Only in Sweden, people. Only in Sweden.