måndag, april 30, 2007

Tajming

I Svenska Dagbladet ser jag att Socialdemokraternas riksdagskansli har värvat helt ny kompetens.

- Vi har alldeles nyss rekryterat två nationalekonomer för den kompetensen hade vi inte.
Men i Dagens Nyheter klargörs att nationalekonomerna inte börjat jobba ännu.
... a-kassan ska stimulera till omställning, inte omöjliggöra den. När vi återtar regeringsmakten avser vi därför att återställa ersättningen från a-kassan till 80 procent av inkomsten, skriver socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin ...
Trist, sånt. Ekonomerna kanske hade kunnat hjälpa till med utformningen av politiken.

(via alltid briljanta John Bubbers journal)

Privat presstöd

Nu har jag gjort som Gunilla, och satt in 500 kronor på Dick Erixons konto. Det finns otaliga anledningar att göra det. Inte minst är hans bevakning av amerikansk politik värd allt stöd, om jag ska nämna en.

Jag hoppas Dick kommer att fortsätta driva sin blogg. Men mest av allt hoppas jag på att någon driftig annonssäljare börjar kontakta de högprofilerade och välbesökta bloggarna därute (Dicks blogg, till exempel, har runt 3000 dagliga läsare, varav många tunga beslutsfattare - det borde vara värt ganska mycket i annonsvärlden) för ett samarbete.

Första maj


Någon elak person har klistrat en socialdemokratisk paroll på en bild där journalisten Niklas Svensson, dömd i den folkpartistiska dataintrångsskandalen, tar det lugnt med Fredrik Sjöshult, reportern som avslöjade hela härvan. Och det är ju precis en sån bild som jag inte kan motstå att publicera.

En gjuten affisch för första maj-firandet, om inte annat.

söndag, april 29, 2007

Dirty campaigning

Legendariska porrkungen Al Goldstein, som grundade Screw Magazine när den sexuella revolutionen stod i farstun 1968, ställer upp i det amerikanska presidentvalet 2008. Jag antar att han behöver ett fast jobb efter konkursen 2004, då han ju blev tvungen att gå ifrån både hus och fuck off-staty.

Hans kampanjsajt är ganska jobbsäker.

Everyone knows politics is a dirty business. Who better to run than a veteran of an even dirtier business?
Han har en blogg också, såklart, med mycket fula ord och yttrandefrihetsfrågor.

lördag, april 28, 2007

Oh, oh, ooh, sommartid

Sandalerna är på. Det är officiellt sommar.

Stockholms stad har dock mottagit detta mitt påstående med visst tvivel. Det är rätt kallt. Kanske beror stadens tvekan på att ett av de tydligaste tecknen för sommarens inträdande inte längre finns.

Jag pratar såklart om Lion Bar.

Någon begåvad skribent, jag gissar på Nöjesguiden, beskrev för något år sedan området som krogstockholms bermudatriangel. Människor sögs in som av en mystisk kraft, och om de någonsin kom ut igen var det som zombier. Dovas, vid korsningen St Eriksgatan/Alströmergatan, utgör ett av hörnen. Fridhem, på Fridhemsgatan, det andra. Det tredje hörnet var fram till nyligen Lion Bar, där Fridhemsgatan möter Hantverkargatan, alldeles nära gamla biografen Draken (kommer ni ihåg Tom Waits på Draken - japp).

Lion Bar hade en av stans bästa solplatser - kombinerat med liberal och prisvärd utskänkning (26 kronor halvlitern) gjorde detta Lion Bar till ett sommarmåste. Stället var, öh, otvunget. Slagsmål kunde utbryta redan vid tvåtiden på eftermiddagen. Och misskötsel bestraffades med att man var tvungen - inte att lämna stället, nej, nej - straffet var att man var tvungen att sitta inomhus.

Nu har stället köpts av stekar-wannabes, och körts i botten. Det heter nu Grabbarnas, och saknar all charm, för den som inte råkar vara ekonomstudent från Kungsholmens gymnasium, alltså. Det enda försonande draget är att fönsterdekorationerna från lokalens tid som frukt- och grönsaksaffär (FC - Fruktcentralen) bevarats.

Bermudatriangeln har förlorat en dimension, och sommaren en viktig beståndsdel. Jag förstår att vädergudarna förvirras.

Sunkiga ställen
kan vara dåliga på ett bra sätt. Vanligtvis är de dock bara sunkiga. Gudsförgätna Hirschenkeller, vid kanalen där Kungsgatan lämnar city och går över bron till Kungsholmen, har två enorma terasser på solsidan, men detta hjälper föga. Inte heller priset (29 kronor för stöl) glädjer mig tillräckligt. Stället är helt enkelt ocharmigt. Till ställets försvar skall dragas att kyparen var reko nog att redan när vi frågade om menyn upplysa att det var kaos i köket. Det räddade mig från en på alla sätt billig plankstek.

På söder glömde jag bort det där med årstiden.

Fantastiska Amida Kolgrill, mittemot Folkets kebab på Folkungagatan, tog mig närmare orienten, och där är det ju sommar jämt. Deras lammspett med bulgur för 75 kronor var värt det dubbla.

På Snotty var det som en familjefest. Alla var där. Mattias, en gång popstjärna i Superswirls, nu rockstjärna i The Horror The Horror, vände plattor förtjänstfullt. Jeppe och Per, forna rockstjärnor i Äppelkarters (som ju sedan transformerades till Mother Superior) drack öl förtjänstfullt. Sten, gammal rockstjärna i Webstrarna, kom sent, men så äger han ju stället. Dante, gammal rockstjärna i Able, hade vi med oss. Sörbom, gammal rockstjärna som fortfarande rockar i The Chrysler, var där. Och så vidare. Roligast förstås för mig att träffa min gamla sambo, doktor Rebecca. Att hon stod ut är fortfarande ett mysterium.

Kvällens sensation var annars att min coola brorson var med i Rapports huvudsändning (25.56 in i sändningen, i mamma Ellens knä). Man får konkurrens i etern. Men så har han ju rimligen mellan 25 och 50 procent av mina gener.

Det är sommar. Jag lovar.

fredag, april 27, 2007

Var stolt, Niklas Svensson!

Journalisten Niklas Svensson är en av tre som fälldes för dataintrång. Till Resumé säger han att han ångrar sig.

– Jag begick ett brott som politisk reporter på Expressen. Det är klart att jag ångrar det idag. Tingsrätten har nu klargjort att så får man inte göra, säger Niklas Svensson till Resume.se.
Men Svensson ska inte ångra sig. Han gjorde sin förbannade plikt som journalist, och borde med stolthet bära straffet.

Yttrandefrihetsexperten Anders R Olsson har förklarat varför i Journalisten.
Niklas Svensson fick ett lösenord till socialdemokraternas intranät Sapnet av en ung folkpartist – som fått det av en SSU-are – och använde det för att logga in och läsa. En meddelare gav honom information på ett för IT-samhället typiskt sätt.

För 15 år sedan skulle Svensson ha fått en pärm med SAPs interna cirkulärskrivelser, avsedda endast för partiets förtroendemän. Naturligtvis hade Svensson tittat på innehållet, för att se om där fanns något som borde berättas för allmänheten.

Ingen hade då kommit på tanken att kalla honom brottslig. Det hade varit hans förbannade plikt som journalist att öppna pärmen och läsa.

Men nu förvandlas alltså det som var en plikt till ett brott. Ingen reagerar. Tydligen är hela historien så upphetsande i sig – nästan som Watergate! – att varken reportrar eller redaktionschefer funderar över vad som hänt med de medborgerliga rättigheter som är den fria journalistikens förutsättning.

Begreppet dataintrång skrevs in i brottsbalken på 1990-talet utan att man i förarbetena seriöst diskuterade frågorna om informations- och anskaffarfrihet. Lagregeln lyder nu: ”Den som (…) olovligen bereder sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för in sådan upptagning döms för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år.” (4 kap 9c §)

Det värsta med dataintrångs-skandalen är att en vansinnig ordning nu cementeras. Ledande politiker, jurister och ledarskribenter har i åtta månader offentligen fördömt, med stämmorna darrande av indignation, det moraliska förfallet i fp-leden och den brottslighet som avslöjats. Av prestigeskäl kommer de inte på många år att kunna vända på klacken och förklara att den lagregel som allt ståhej bygger på är orimlig.

Många goda principer begravs i övergången till IT-samhället.
Upp med hakan, Niklas!

Svensk koppling?

Stefan Wisniewski pekas ut som den som egentligen mördade den västtyska statsåklagaren Siegfried Buback 1977.

Det ringer en klocka.

Har inte den grabben varit i Stockholm?

Rätta mig gärna om jag minns fel, för jag har inget exemplar av boken Kommando Holger Meins i närheten, men var inte Stefan Wisniewski den sjunde, länge okände, medlemmen av just Kommando Holger Meins? Killen som inte var med inne i västtyska ambassaden under själva ockupationen eller sprängningen? Killen som delade ut terroristernas krav i nyhetsbyråernas brevlådor? Killen vars insats gett upphov till omfattande spekulationer om lokala medarbetare till den tyska terrorcellens aktion i Stockholm? Killen som bara försvann ut genom Sveriges gränser samma dag?

Minns jag fel? Och om jag minns rätt - är det någon som tror att våra gränskontroller är bättre idag?

Uppdatering:

Jag minns rätt, påpekar en läsare.

Stefan Wisniewski var den sjunde terroristen i dramat på västtyska ambassaden i Stockholm. En mördare vi kunde ha tagit.

Fredlig?

Jag blir inte riktigt klok på ett telegram från TT-NTB, som berättar att 200 norska demonstranter gripits. Telegrammet återfinns i Svenska Dagbladet, bland annat, och förvirrar mig vad gäller begreppet "fredlig".

I SvD puffar man på webben:

200 greps i Oslo

Omkring 200 demonstranter greps i Oslo på i går efter en fredlig demonstration mot Norges medlemskap i Nato.
Men texten i telegrammet talar om allt annat än fred.
Polisen satte in tårgas för att driva bort demonstranter som kastade sten och plankor efter att demonstrationen avslutats.

Ett stort polispådrag sattes in för att tränga undan de upp emot hundra demonstranter som samlats vid Rådhuset. Tio piketbussar och flera militärfordon stod parkerade vid Youngstorget och poliserna angrep demonstranterna med hjälp av hästar och hundar.
Men själva demonstrationen var, enligt texten, fredlig. Och det är ju som att skriva att krig utbrutit efter en fredlig truppsammandragning vid polska gränsen.

Men ok. Först hölls en fredlig demonstration. Sen blev vissa av demonstranterna ofredliga, och våldsamheter uppstod.

Och det var ju otippat.

Norska Dagbladet berättade redan i onsdags om att det fanns konkreta planer på upplopp, planer med upphov i miljön kring Blitz-huset i Oslo. Samma tidning har även ett tv-klipp från när polisen gör razzia i Blitz-huset. Enorma mängder gatsten bärs ut. Enorma.



Blitz hemsida kritiseras razzian. Förekomsten av tillhyggen och knallskott i Blitz-huset bara understryker Blitz-folkets fredliga intentioner och ansvarstagande, menar man.
...Blitz har utvist stor ansvarlighet, gjennom å ta hånd om dem og hindre at enkeltpersoner har tatt dem med til en demonstrasjon med mange mennesker.
Fredlighet kan inte bli mycket sexigare än så här.

Något säger mig att första maj kommer att bli spännande i Oslo.

onsdag, april 25, 2007

Säpo bemöter Mp-kritik

Säkerhetspolisen har, då man inte lyckats få plats för replik i Dagens Nyheter, på sin webbplats publicerat ett bemötande av den artikel på DN debatt vari miljöpartisterna Yvonne Ruwaida och Mehmet Kaplan kritiserade stora delar av myndighetssverige för att underblåsa islamofobi.

Absurda anklagelser om islamofobi

2007-04-25

Säkerhetspolisen brukar normalt sett inte polemisera mot politiker. Men söndagens debattartikel i Dagens Nyheter författad av miljöpartiets Mehmet Kaplan och Yvonne Ruwaida får inte stå oemotsagd eftersom den underblåser fördomar och skapar motsättningar.

I artikeln påstår Ruwaida och Kaplan bland annat att Säkerhetspolisen "ägnar sig konsekvent åt att trakassera muslimer", verkar i en "lagstridig anda" samt deltar i krisövningar som "helt bygger på att muslimer i allmänhet utgör ett akut hot". Författarna har inte tillstymmelse till underlag för sina påståenden.

Sant är att Säkerhetspolisen är en av många myndigheter som i veckan deltar i krisövningen Samverkansövning 2007, som arrangeras av Krisberedskapsmyndigheten. Övningen är, enligt artikelförfattarna, baserad på "islamofobiska antaganden". Det är den inte alls. Övningen är i grunden baserad på de tragiska terrordåden i Madrid och London de senaste åren.

Det går inte att bemöta kritik som till sin natur är svepande, kategorisk och helt utan konkretisering. Men vi försöker ändå. Kan exempelvis Kaplan och Ruwaida ge ett exempel - bara ett enda exempel - på när Säkerhetspolisen har "varnat för muslimer i allmänhet"? Givetvis kan de inte det. Och ändå påstår de detta och mängder med andra befängda saker i sin debattartikel.

För formens skull: Säkerhetspolisen har aldrig någonsin jagat eller trakasserat muslimer i vare sig skolor eller bostadsbolag. Säkerhetspolisen är en av riksdag och regering noga reglerad säkerhetstjänst som skyddar den svenska demokratin mot brottsliga angrepp från bland annat terrorister, andra extremister och spioner. En av våra viktigaste uppgifter är att bekämpa flyktingspionage. Vi skyddar landets medborgare vare sig dessa är muslimer, kristna, företrädare för andra trossamfund eller är sekulariserade.

Hur kan det faktum att vi öppet rör oss ute i samhället i samband med vår förebyggande kontaktverksamhet, och bland annat träffar företrädare för närpolisen och diverse organisationer, på något sätt anses utgöra trakasserier av vare sig muslimer, poliser, hyresgäster eller någon annan samhällsgrupp?

På en enda punkt håller vi med artikelförfattarna: det är bra med en skärpt kontroll av och ökad medborgerlig insyn i Säkerhetspolisen. Det har vi själva sagt gång på gång i olika sammanhang, långt innan Ruwaida och Kaplan började debattera.

Anders Thornberg
Informationsdirektör, Säkerhetspolisen

Oussama Kassir - dokumenten i original

För den som vill ta del av amerikanska originaldokument rörande svensklibanesiske misstänkte terroristen Oussama Kassir, som domstolen i Prag beslutat utlämna till USA, publicerar jag här några länkar.

Kassir står alltså åtalad i USA, misstänkt för förberedelse till terroristbrott, vilket svenska medier rapporterat om utförligt (DN, SvD, Ab, Exp, Ekot). Huvudpunkten rör Kassirs inblandning vid försöket att etablera ett träningsläger för terrorism i Bly, Oregon.

Det amerikanska åtalet mot Kassir sammanfattas bra i ett pressmeddelande i pdf-format.

Mot Kassir vittnar bland annat James Ujaama, efter att ha accepterat strafflindring och åtalseftergift i en uppgörelse med åklagaren. Ujaama förklarade sig därmed skyldig till anklagelserna i ett åtal som finns i fulltext i pdf-format. I detta åtal benämns Kassir "co-conspirator #2".

James Ujaama var den som ursprungligen ville grunda träningslägret i Bly, och därför faxade till imamen Abu Hamza al-Masri i London och berättade att han hittat en plats som "ser ut precis som Afghanistan". Åklagaren påstår att Abu Hamza al Masri i sin tur skickade Oussama Kassir, tillsammans med Haroon Rashid Aswat, till USA för att bygga upp lägret.

Också det amerikanska åtalet mot Abu Hamza al-Masri finns i fulltext (och i pdf). Al-Masri avtjänar dock just nu ett sju-årigt fängelsestraff i Storbritannien. Även Yemen vill ha honom utlämnad, för att åtala honom för terrorbrott. I det amerikanska åtalet mot al-Masri nämns dock inte Oussama Kassir specifikt, även om gärningen beskrivs.

Haroon Rashid Aswat sitter fängslad i Storbritannien, misstänkt för att vara en av hjärnorna bakom bombdåden i London den 7 juli 2005. Även han väntar åtal i USA, men åtalet mot honom finns såvitt jag vet inte publicerat.

Bildt avsätter Bush

Lite kul är det ändå att utrikesminister Carl Bildt på sin blogg Alla Dessa Dagar skriver att president Bush inte längre har kvar sitt ämbete.

USA sänder de två f d presidenterna Bill Clinton och George W Bush.
Men jag förmodar att Bildt egentligen syftar på pappan George H W Bush, som var president mellan 1989 och 1993.

Terror i centrala Stockholm

De flesta av er märkte antagligen ingenting, men strax efter klockan 8 imorse drabbades Stockholm av terrorangrepp - i simulerad form.

I en tunnel vid Eriksdalsbadet, på Södermalm i Stockholm, hade en sprängladdning exploderat i ett pendeltåg. Omkring tio personer var döda, ett trettiotal skadade. I den rökfyllda tunneln fanns ytterligare ett tåg vars passagerare fick utrymmas vid tunnelns andra öppning, omkring en halv kilometer bort.

Räddningsinsatserna såg ganska blygsamma ut. Däremot stod det drivor av myndighetspersoner, kommunpolitiker, militärer, poliser och journalister vid observationspunkten på gångstigen vid badet.

Krisberedskapsmyndigheten anordnar tillsammans med allt från Banverket till Statens Strålskyddsinstitut övningen SAMÖ2007, som syftar till att träna deltagarnas förmåga att skapa en gemensam lägesuppfattning och att samordna kommunikationen till allmänhet, media och andra aktörer. Och det kändes som att varenda kommunchef i landet ville vara med och titta. Kaffe, pappersmappar och mingel i morgonsolen.

Räddningsarbetet, däremot, såg mindre intensivt ut. Det berodde dels på, berättade informatören, att man var osäker på strålningsrisken. Man visste inte vilken sorts bomb det var. Men framförallt berodde det på att pendeltågsbomben inte var den enda attacken.

Under en bro inte långt ifrån Stockholms central, vid den så kallade getingmidjan där innerstadens spår- och vägtrafik är oerhört koncentrerad, hade samtidigt en lastbil plötsligt exploderat i morgontrafiken. Såväl järnvägsbron som viadukten hade raserats delvis, och antalet döda uppskattades till ett hundra, antalet skadade flera hundra.

När resurserna är begränsade och man måste prioritera är planen tydligen sån att man tänker låta Södermalmsborna ligga och dö, antar jag. Det är väl så uttänkt, får man förmoda, eftersom det är på Södermalm man brukar skrika högst om polisstat, övervakningssamhälle och islamofobi.

Nu var det förvisso inte islamistiska terrorister den här gången. Bara nästan. I scenariot kom terrorhotet, som Säpo kunnat snappa upp i förväg vilket resulterat i denna relativt goda beredskap, från de förhatliga Bogalandierna.

För en vecka sedan visste jag inte mycket om dem, men Bogalandierna bor tydligen i miljonprogramsområden, deras religion är uppdelad i två huvudströmningar som har stridigheter sinsemellan, och de protesterar mot ockupation av helig mark i Bogaland, om man får tro miljöpartisterna Yvonne Ruwaidas och Mehmet Kaplans artikel på DN debatt häromdagen, där de klagade på att övningen om Bogalandier i själva verket underblåste islamofobi.

Yvonne Ruwaida var naturligtvis på plats vid Eriksdalsbadet. Jag stod bredvid henne när informatören, ungefär klockan 9, berättade att ytterligare en katastrof inträffat. Flygledartornet på Arlanda hade oförklarligt börjat brinna, och därmed så var lejonparten av huvudstadens kommunikationer alltså utslagna. Mina misstankar föll direkt på Bogalandierna, men jag vågade inte fråga vad Ruwaida trodde.

En stund senare intervjuades hon av en tv-reporter, förmodligen för att hon skulle få framföra synpunkten att det är förtäckt islamofobi när samhället förbereder sig inför terrorattentat från islamistiska galningar.

Jag sprang ihop med Expressens Leo Lagercrantz en stund senare, och vi snackade en del om Ruwaidas och Kaplans argument. Det är ju helt galet, sa han, att påstå att Krisberedskapsmyndigheten underblåser islamofobi. Det vore ju, fortsatte han, som att påstå att inrättandet av Ekobrottsmyndigheten var ett utslag av antisemitism. Det är ju vi judar, sa Leo, som driver bankerna...

Nå.

Det sista jag såg vid övningsplatsen var rätt talande.

Strax efter 9 så dök det upp en man som delade ut flygblad. Han var uppenbarligen inte en del av övningen, utan där för att protestera mot någon orättvisa i samhället. På ryggsäcken hade han en knapp med slagordet "USA ut ur Irak", och en annan som det stod "Nätverket mot krig" på (RÄTTELSE 26/4: MANNEN HADE INTE EN "NÄTVERKET MOT KRIG"-KNAPP). Han gav mig ett flygblad, som varnade för att amerikansk imperialism i mellanöstern (denna gång gällde det Iran) skulle få "bitterhet och hat [att] eskalera ytterligare".

Fantastiskt.

Till och med helt simulerade terrorattacker går att skylla på USA.

Kuba

Kuba kommer den närmsta tiden efter Fidel Castros förestående död inte att bli så sexigt som vi som förläst oss på James Ellroy drömmer om. Inga svettiga Miami-kubaner med insmugglade vapen. Inga drogfinansierade nattliga räder. Inga amerikanska landsättningar. Nej, Kubas övergång till demokrati kommer att bero på kubanerna själva, säger Caleb McCarry, som jag fick tillfälle att lyssna till på måndagen när han besökte Sverige.

Caleb McCarry är den tjänsteman som utsetts av president Bush att särskilt övervaka och koordinera de amerikanska ansträngningarna att demokratisera Kuba. Han är tystlåten och återhållen, närmast tråkig, och hans jobb verkar mest gå ut på att inskärpa för omvärlden att USA inte kommer att utgöra något militärt hot mot Kuba.

Att överhuvudtaget hoppas för mycket på tiden efter Fidel är kanske naivt. Under de senaste åtta månaderna, sedan Fidel blev sjuk och mycket makt förflyttades till brorsan Raoul, har repressionen ökat på Kuba. Dissidenter har fängslats i högre takt (även om vissa också frigivits). Större press har satts på journalister. Även utländska journalister har märkt av det hårdnande klimatet - flera svenska reportrar har den senaste tiden nekats inresetillstånd till Kuba, vittnade mina kollegor vid träffen med McCarry.

Så vad gör USA? McCarry upprepade ett par punkter under sitt framträdande: Kubanerna vill ha demokrati; Vi vill hjälpa kubanerna; Demokratiseringen kommer att vara avhängig kubanerna på Kuba; Steg mot demokrati kommer att belönas med amerikanska investeringar; Vi är inget hot.

Det mer konkreta berättade Ekot om:

USA har anslagit 80 miljoner dollar under två år för att demokratisera Kuba.

Pengarna går bland annat till att sprida nyheter och information direkt till kubanerna via tv, radio och internet, men också via privata bibliotek och läsestugor som hålls i privatpersoners vardagsrum.
James Ellroy kanske kommer in den vägen.

tisdag, april 24, 2007

Top 10 George W Bush moments

Dave Letterman hjälpte president George W Bush att driva med sig själv på den senaste middagen för journalisterna som rapporterar i Vita Huset.



(via Hot Air)

Uppdatering:


11: President Bush to Welcome Prime Minister Fredrik Reinfeldt of Sweden

President Bush will welcome Prime Minister Fredrik Reinfeldt of Sweden to the White House on May 15, 2007. Sweden is an important partner of the United States and this visit underscores the close ties and strong cooperation between our two countries, particularly in promoting democracy, supporting international development assistance, and combating terrorism. The two leaders will discuss a range of issues, including Afghanistan, Kosovo, Darfur, and enhancing cooperation between the United States and Sweden on alternative energy.

Journalister, sök mellanösternstipendiet!

I höstas deltog jag i en kurs i mellanösternjournalistik i Libanon. Det är bland det bästa jag varit med om. Ett späckat schema med intressanta föreläsare på hög nivå, möte med lokala politiker, studiebesök på militära anläggningar, erfarenhetsutbyte med kvalificerade kollegor, och kontaktknytande med lokala journalister.

En vecka i Beirut. Lärdomar för livet.

Gratis. Helt gratis.

Journalistfonden utlyser nu detta stipendium på nytt.

Journalistfonden utlyser tio stipendier till en kurs 11–17 november 2007 i Beirut, Libanon, för dig som har användning för bättre kunskaper om arabvärlden i allmänhet och Mellanöstern i synnerhet. I stipendiet ingår ett förberedande och obligatoriskt seminarium i Stockholm i mitten av oktober.

Kursen ger en bred bakgrund till aktuella politiska, ekonomiska och kulturella frågor i Mellanöstern. Några av ämnena som behandlas är: kolonialismen och dess efterspel, oljan och dess betydelse, Palestinakonflikten, Irakkriget och dess konsekvenser, islams roll i samhället, klantänkandet, etniska och religiösa konflikter, arabnationalismen och framtidsutsikterna för en demokratisk utveckling i området.

Särskild vikt läggs vid hur man som journalist kan arbeta med Mellanöstern som ämne/arbetsfält. Deltagarna får också möjlighet att bygga upp kontaktnät för framtida journalistiskt arbete.

Föreläsningar och möten med arabiska journalister och internationella korrespondenter varvas med studiebesök på redaktioner i Beirut och besök i palestinska flyktingläger och hos etniska/religiösa samfund i Beirut med omnejd.

Utbildningen inleds med ett seminarium i Stockholm där deltagarna orienteras om aktuella frågor. Det förutsätts att stipendiaterna under perioden mellan seminariet i Stockholm och resan läser in vissa bakgrundstexter.

Kursen arrangeras av Fojo på uppdrag av Journalistfonden. Kursledare är frilansjournalisten Peter Löfgren som har lång erfarenhet av att bevaka Mellanöstern för svenska medier.
Sök på Journalistfondens webbplats!

Fp inifrån och ut

En av bloggvärldens konsekvent bästa politiska analytiker, Johan Ingerö, är ju som gammal Folkpartiaktivist i Stockholm särskilt lämpad att skriva om Leijonborgs avgång och Jan Björklunds framtid. Om ni nu inte visste det.

måndag, april 23, 2007

Missa inte...

...att Peter Wennblad på Neo nu blivit uppringd både av Lars Adaktusson och Janne Josefsson, två giganter som genom sitt alfahannebråk blivit insvepta i drevlogiken på ett för dem helt nytt sätt. Kontroversen gäller Josefssons citat om att han är både "åklagare, domare och bödel", men historien berättas naturligtvis bäst på Neos blogg.

Lästips

Sunday Times hade i helgen ett utdrag ur kommande boken The Islamist, där Ed Husain beskriver sin väg in i fundamentalismen, vad han såg där, och vad som fick honom att lämna den. Texten i Times behandlar hans sejour i Saudiarabien.

The problems of Saudi Arabia were not limited to racism and sexual frustration.

In contemporary Wahhabism there are two broad factions. One is publicly supportive of the House of Saud, and will endorse any policy decision reached by the Saudi government and provide scriptural justification for it. The second believes that the House of Saud should be forcibly removed and the Wahhabi clerics take charge. Osama Bin Laden and Al-Qaeda are from the second school.

In Mecca, Medina and Jeddah I met young men with angry faces from Europe, students at various Wahhabi seminaries. They reminded me of my extremist days.

They were candid in discussing their frustrations with Saudi Arabia. The country was not sufficiently Islamic; it had strayed from the teachings of Wahhabism. They were firmly on the side of the monarchy and the clerics who supported it. Soon they were to return to the West, well versed in Arabic, fully indoctrinated by Wahhabism, to become imams in British mosques.
Läs alltihop.

Svensken fejkar sjukdom 7 dagar per år

För en vecka sedan kokade jag av ilska. Efter en rättmätig men hård mediegranskning av socialförvaltningen i Vetlanda föll socialchefen för trycket - och sjukskrev sig. Precis som om han inte hade semesterdagar att ta ut. Precis som om han inte kunde säga upp sig om det nu var så att han inte klarade jobbet. Precis som om offentlig kritik var en sjukdom i sig.

Sånt här händer varje dag. Sjukförsäkringen används som semesterkassa. Det beror naturligtvis inte bara på ett moraliskt förfall hos enskilda individer. Samhället erbjuder en infrastruktur - sällsynt blödig sjukförsäkring, ryggradslösa läkare, stelopererade arbetsgivare - som skapar fusk.

Enligt en undersökning från Geva Institut i München, som presenteras i tysk press idag, tillhör svenskar de folk som sjukskriver sig oftast - utan att egentligen vara sjuka. Geva, som intervjuat drygt 11.000 personer, har kommit fram till att svenskar i snitt falskeligen sjukskriver sig 7,67 dagar om året. Detta kan jämföras med en annan välfärdsstat som Tyskland, där arbetstagarna utan skäl sjukskriver sig genomsnittligen 1,83 dagar per år.

Fusktoppen enligt Die Welt:

Indien 8,64
Sverige 7,67
USA 3,07
Italien 2,20
Tyskland 1,83
Och fuskbotten:
Sydkorea 1,00
Taiwan 0,99
Belgien 0,93
Turkiet 0,73
Bulgarien 0,67
Mexiko 0,62
Ungern 0,54
Sveriges position förvånar inte (det gör däremot Indiens - what's up with that?).

På torsdag hålls utfrågning om regeringens förslag om en ny Bidragsbrottslag, "en särskild lag om straff för den som lämnar oriktiga uppgifter som kan leda till en felaktig utbetalning från bland annat Försäkringskassan, arbetslöshetskassan, CSN eller socialtjänsten." Det blir säkert intressant. Men så länge de andra fuskskapande mekanismerna kvarstår kommer problemet att fortsätta.

(Tack för tipset, Jörgen. Kom hem snart!)

Leijonborg kan vara nöjd

Lars Leijonborg gör det enda rätta och avstår från att kandidera till omval vid höstens landsmöte, avslöjar Ekot. Enligt Dagens Nyheter blev valberedningen överrumplad av beskedet.

Men att Leijonborg inte skulle sitta som partiledare under valet 2010 har varit uppenbart för alla med ögon. Problemet för Leijonborg har under en tid varit att han inte kunnat säga detta offentligt. För så fort man tillkännager sin avgång förflyttas fokus från all viktig politik till frågor om efterträdare. Nu har dock medierna, med god hjälp av Leijonborgs motståndare inom partiet, bitit sig fast vid frågan om förtroendet för Leijonborg, vilket överskuggat all eventuell politik.

Jag gissar att Leijonborg velat avgå närmare inpå nästa val, för att efterträdaren skulle kunna få en optimal boost i medierna, och bli maximalt uppåtpumpad i opinionen på valdagen, men att situationen nu gjort att han likaväl kan kasta in handduken i höst.

En annan sak som rimligen spelat in i Leijonborgs beslut är hans önskan att påverka vem som tar över rodret. Den enda heta kandidaten att ta över efter Leijonborg heter nu Jan Björklund.
Hade Leijonborg valt att gå senare hade andra namn kunnat blomma ut, på batongsidan Johan Pehrson, och på spinnsidan Cecilia Malmström, exempelvis. Men Leijonborg vill nog ha Björklund, och då blir det bäst att avgå när han står som starkast.

Leijonborg kan vara nöjd med sin insats för partiet. Han har medverkat till att skapa en borgerlig regering, han har stakat ut en politisk linje som utan att vara socialistisk attraherar socialdemokratiska väljare, och han har visat att partiet, när det vill sig, kan nå stora delar av valmanskåren.

Det är inte kattskit för en mjukbralla.

Constipation blues

I Svenska Dagbladet (ej online ännu) varnar alltid läsvärda New York-spanaren Martin Gelin - han förkroppsligar begreppet fingerspitzgefühl - för att Hollywoods pop-ikoner nu ännu en gång fått för sig att de ska använda sina femton minuter i rampljuset för att rädda världen. Något som alltid går fel, men inte hindrar kändisar som Sheryl Crow att ändå tro att just de är guds svar på klimatförändringar, skogsdöd och säljakt.

Gelins text verkar dock ha ett par dygn på nacken, eftersom han missar Sheryl Crows senaste förslag för att råda bot på regnskogsskövlingen: ransonering av toapapper. Popsångerskan menar att alla klarar sig med ett ark papper per session. Max tre, om det är riktigt kladdigt.

Hot Air
citerar:

I propose a limitation be put on how many squares of toilet paper can be used in any one sitting. Now, I don’t want to rob any law-abiding American of his or her God-given rights, but I think we are an industrious enough people that we can make it work with only one square per restroom visit, except, of course, on those pesky occasions where 2 to 3 could be required.
Det du, Nina Björk.

Stenbeck räddar feminismen

Dagens Media och Resumé berättar att Gudrun Schyman tackat ja till att bli programledare på TV8, nu när Feministiskt initiativ havererat som politiskt projekt.

Resumé:

Schyman blir nämligen programledare i TV8 med start söndagen den 23 september. Programmet med det troliga namnet ”Schyman” kommer att vara direktsänt och även ge tittarna chansen att ringa in och vädra sina åsikter. Åtta program är planerade och varje program har ett eget ämne.

Spritmonopolet, jämställdhet och porr är några av sakerna som ska diskuteras.
Det finns så många lager ironi i en sådan nyhet att den knappt går att dechiffrera. Ärkekapitalisten Stenbeck, som gör mer Public service än Public service, anställer kommunisten som blev aktieägare, som tackar ja för att radikalfeminismen inte gick att sälja till mer än en procent av befolkningen, och som därmed kommer att arbeta varumärkesbyggande med patriarkala namn som Peter Wolodarski och Lars Adaktusson.

Modernt.

söndag, april 22, 2007

Dra inte alla miljöpartister över en kam!

Många människor har fördomar om miljöpartister. Det är allvarligt. Därför är det extra viktigt, vid de tillfällen enstaka miljöpartister begår dåliga handlingar, att betona att alla miljöpartister faktiskt inte är idioter. Visst finns det enstaka rötägg, men det beror inte på att de är miljöpartister. Majoriteten av miljöpartisterna är helt vanliga människor, som du och jag. Jag har faktiskt en kompis som är med i Miljöpartiet. Jag fylle-messade henne så sent som i natt. Hon är inte alls dum.

I Dagens Nyheter kritiserar oppositionsborgarrådet Yvonna Ruwaida och riksdagsledamoten Mehmet Kaplan, bägge miljöpartister, att Krisberedskapsmyndighetens nästa övning utgår från scenariot att landet drabbas av islamistiskt motiverade terrorister.

Terroristerna i övningen kallas "bogalandier", men det är helt uppenbart vilka som avses. "Bogalandierna" bor i miljonprogramsområden, deras religion är uppdelad i två huvudströmningar som har stridigheter sinsemellan, och de protesterar mot ockupation av helig mark i "Bogaland". Parallellerna till muslimer och islam är inte särskilt långsökta.
Detta scenario, menar de bägge miljöpartisterna, underblåser islamofobi och befäster människors fördomar om muslimer. Att påpeka att de just nu farligaste terroristerna drivs av en islamistisk världsbild är, underförstått, att dra alla muslimer i smutsen.

Ett antagande som ju är helt befängt.

Men det är, som sagt, viktigt i detta läge att understryka att alla miljöpartister inte är helt blåsta. Låt inte enskilda företrädare förstärka fördomarna.

Lästips för sd-ätare

Om Mona Sahlin ändrar sig och trots allt väljer att ta en debatt med Sverigedemokraterna igen borde hon läsa Katrine Kielos först. Andra hugade debattörer bör också läsa.

(via Morian)

lördag, april 21, 2007

Crazy Inga

New York Times publicerar idag en innehållsrik artikel om svenskan Safia Benaouda, som nyligen släpptes från fångenskap på Afrikas Horn, men vars pojkvän fortfarande hålls i förvar, misstänkt för samröre med islamistiska stridskrafter i Somalia.

En pusselbit fångar ögat särskilt. Och det är detaljen om vad förhören gick ut på.

They said her boyfriend had recruited jihadists in Denmark in 2004.
Det är ju en uppgift som är intressant ur flera aspekter. Först och främst är det spännande att veta om det är sant eller inte, förstås. Sen kan man ju undra hur denna information överförts från Skandinavien till ett hemligt förvar på Afrikas Horn - hur aktiv är vår säkerhetstjänst i det globala informationsutbytet egentligen? Kanske värt att gå vidare på, för någon driftig journalist.

Att Safia Benaouda och hennes pojkvän fängslades, trots att de kanske är helt oskyldiga, blir också ganska begripligt för läsaren.
With fighting raging nearby, they rapidly found themselves fleeing south toward Kenya, along with hundreds of other people. On the way, she said, an American woman — the wife of Daniel Maldonado, who is currently on trial in Houston on terrorism-related charges — died in her lap.
Daniel Maldonado (aka Daniel Aljughaifi) erkände sig skyldig i amerikansk domstol i torsdags, förresten, till att ha tränat med Al Qaida i Somalia. Och det är ju inget vidare resesällskap.

Apropå resesällskap har jag inte ännu sett nån intervju med den mystiske svensk med vilken Benaouda och pojkvännen gjorde sällskap från Dubai till Somalia.
They met a man from Stockholm who was going to Somalia, and they decided to go, too.
Den här storyn är långt ifrån avslutad.

Crazy Inga? Jo, Safia kallades så av de andra fångarna.

fredag, april 20, 2007

As long as we have enemies

Som alla vet har djävulen de bästa låtarna. George W Bush har dock de smetigaste power-balladerna.

Citizen Reign
är senast ut att bevisa detta, med "Fight for me"



(via Hot Air)

Mediekritiken 1977

Det kan lätt bli slentrianmässigt, som bland annat Jonas Morian påpekat, klagandet på att pressen inte lever upp till förväntningarna. Jag själv är en tjatmoster, också, och brukar dra till med mediebilden som orsak när jag inte kan skylla på nåt annat.

Mest högljudda har alltid de invandringsfientliga rösterna varit. Vi får inte vara med i tv, säger de. Medierna lägger locket på, brukar det heta. Men jag tänkte att det skulle bli tyst och skönt nu. Att gnället på medierna skulle upphöra, nu när lilla Sverigedemokraterna rentav blivit överrepresenterade i tv den senaste veckan.

Tyvärr tror jag att jag har fel. Det tycks vara allmängods bland politiska underdogs att uppleva att den egna saken är underrepresenterad.

I Hans Hederbergs Operation Leo (Rabén & Sjögren 1978), en bok som jag plockade upp på en loppis häromdagen, berättas om den misslyckade terroristen Norbert Kröcher. Det var Kröcher som skulle kidnappa Anna-Greta Leijon och sätta henne i en plywood-låda i en källare på Katarina Bangata på sjuttiotalet. Och sen byta ut henne mot pengar, tyska terrorister och transportflyg till valfri afrikansk diktatur.

Kröcher var såklart missnöjd med hur Public service uppfyllde sitt uppdrag. Det är tydligt i den tidsplan han drog upp över hur hans lilla terrorcell skulle agera dagarna med Leo i fångenskap - en plan över när pressmeddelanden skulle släppas, hur pengar skulle överlämnas och så. Redan på dag tre börjar det handla om mediepolitik.

Dag I
Meddelande 1 (på aktionsplatsen i Kallhäll):
Aktion av 2 Juni-rörelsen. Inga spaningar får göras, inga gatustpärrar etc., annars...
Meddelande 2 (stoppas i brevlåda och rings in per telefon):
Nytagen bild av Leo med plakat: Fånge hos 2 Juni-rörelsen.

Dag II
Meddelande 3:
Samtliga krav, alla lika viktiga, måste uppfyllas i sin helhet.
Ultimatum 1: Pengar inom två dagar, formaliteter vid överlämnandet hemliga.
Ultimatum 2: Åtta fångar. Tid: Fyra dagar (plus en miljon i dollar. Ett transportflygplan ska ställas till förfogande.
Vidare meddelas schema för de kommande dagarna.

Dag III
Sändningar i TV1 och TV2. Deklarationer, sånger samt filmen Katharina Blums förlorade heder.

Dag IV
Överlämnande av pengar. Filmen Gisslan - om Tupamaros - visas i både TV1 och TV2.

Dag V
Livstecken från Leo. Tidning med datum och underskrift.

Dag VI
Fångarna från Västtyskland måste landa på Arlanda. Flygplanet lastas.

Dag VII
Planet startar. Direktsändning i både TV1 och TV2. Destination hemlig.
Alltså. Detta var i slutet av sjuttiotalet. Det var inte så att det rådde generell brist i tv på skildringar av gerillakamp eller tysk vänsterfilm. Snarare har medier aldrig varit så vänster som då. Men för Kröcher kunde det aldrig bli för mycket Schlöndorff eller Costa-Gavras på tv.

Men det är väl så vi funkar. Mycket vill ha mer.

torsdag, april 19, 2007

Mona kan bättre! Väl?

Kvällsöppet i Fyran pågår fortfarande, men jag måste ge en kort kommentar.

Jag kan inte säga annat än att jag häpnar över att Mona Sahlin backar in i samma hörn som företrädaren Göran Persson hamnade i under den senaste valrörelsen. Jimmie Åkesson lyckades på något obegripligt sätt få Sahlin att liksom förneka de problem som sannolikt känns högst reella för stora delar av hennes egen väljarkår. På samma sätt var ju Fredrik Reinfeldt skicklig mot Persson, och gjorde att han missade verklighetskontakten. Meningsutbytet Åkesson och Sahlin hade om Rosengård var talande: för Sahlin tycktes det sakna relevans att det är ett invandrartätt område.

Om inte riksdagspartierna gör bättre ifrån sig än så här så landar Sverigedemokraterna garanterat en bra bit över fyraprocents-spärren efter nästa val. Och landet blir oregerligt.

Ett inställt gig är också

Jag köpte ett par nya glasögonbågar igår, och nu är jag osäker. Sällan blir konsumtionens identitetsskapande roll så tydlig som när man köper något som i princip är en kroppsdel. Eller i alla fall nåt som man nästan aldrig kan ta av sig.

Jag var länge en kille med tunna guldbågade brillor. Lite finlemmat intellektuellt. Sen gick jag in på Harry Schein 1970-looken. Men de brillorna söp jag sönder, så nu går jag sedan nåt år omkring i nåt modernt provisorium, och håll i er nu alla som känner mig, från DKNY. Och som jag har letat efter nåt bättre. Lite irriterat har jag gått och blängt på bilder på regissören Johan Kling, som har en typ av brillor som jag kan tänka mig. Men man kan ju inte skaffa lika glasögon som en kändis har.

Igår hittade jag alltså ett par skalmar, till slut. Helt annorlunda än Klings. Men jag är osäker på om jag ska ha dem.

Frågan om konsumtion har blossat upp till vårens stora kultursidesdebatt. Jag vet inte varför. Kanske beror det på att alla de bästa skribenterna är av kvinnokön. Tjejer brukar ju snacka mer om shopping, och tjejer brukar dessutom excellera i att känna skuld. Det kan hänga ihop.

Det hela började i Dagens Nyheter med att Nina Björk protesterade mot konsumtions... Äh, läs Susanna Popovas referat istället - det är ganska kul även om hon missar med slutsatsen - om ni nu inte har märkt att alla diskuterar om det är rätt att köpa dyra och snygga handväskor.

Själv tycker jag att det är ganska uppenbart att Nina Björk-lägret inte avstår från att köpa nya kök eller ny handväska för att konsumtion i sig skulle vara dåligt. De avstår för att visa att de besitter kulturellt kapital till skillnad från vanligt dödligt kapital-kapital, sånt där som arbetare och medelsvennar kan jobba ihop till. För att avstå från att köpa kan vara lika identitetsskapande som att köpa, om du tillhör rätt krets.

Ett inställt gig är också ett gig, som Ulf Lundell sa. Men ett inställt gig kan bara vara ett gig för den som redan är en stjärna. Ett uppåtsträvande pubband kan inte ställa in.

Jag älskar att shoppa. Men jag går uteslutande på loppisar. De som känner mig vet att det närmast är ett ideologiskt val. Och ska jag idka självkritik så har det nog att göra med att jag vill skilja ut mig från den sortens konsumtion som vem som helst kan åstadkomma. Alla kan gå in på H&M med två tusen spänn i handen och komma ut och se hyfsad ut. Men det är väldigt svårt att gå in på Myrorna med en tiondel av beloppet och komma ut i skapligt skick. Det klarar man bara om man kan de kulturella koderna. Om man kan betala med kulturellt kapital.

Kanske finns det ett förakt där någonstans, som Annina Rabe skrivit. Att jag i själva verket föraktar vanligt folk med vanliga konsumtionsmönster. Själv vill jag värja mig från den tanken (men jag håller med om att det är fullt möjligt - fy fan om jag är ett sånt svin!). Istället hoppas jag att det är så att jag är del i en subkultur som jag själv valt. Kulturvänstern, kanske man sa förr, men idag finns det ju pophöger. Och den här subkulturen värnar förstås sitt eget revir lika mycket som hip-hopare eller mods. Gör allt för att hålla uppstickare utanför. Byter glasögonmode, till exempel.

Jag är som sagt lite osäker på min a nya glasögonbågar. Alltså, de är jävligt snygga. Perfekta lastbilschaffis/taxichaffis-brillor. Luxottica 1554 - skulle gissa 1974 på årtalet. Fint skick. Skulle man göra det riktigt snajdigt skulle man sätta i sånt där glas som tonar ner till mörkt när solen skiner.

Men det är ingen poäng om de inte är unika. Om vem som helst kan skaffa. Och de verkar lite bekanta. I själva verket ser det ut som att Magnus Linton har exakt likadana (fast lite större) på en bild. Men han har ju flyttat till Sydamerika nu. Och hur som helst är han ju en del av kultureliten. Och om han dyker upp i stan kanske jag i alla fall kan bräcka honom med priset - 30 spänn på Myrorna?

Eller?

Valet avgjort?

På ena sidan Barry Manilow och Barbra Streisand. På den andra Kelsey Grammer och Adam Sandler. För en neurotisk kille med prutthumor känns valet enkelt. Men så kommer Hugh Hefner och drar i mig också. Hmm.

Vad jag pratar om? Vilka kändisar som stöttar vem med pengar i den amerikanska presidenttävlingen, så klart.

(I Chydenius fotspår har hela listan, rippad från The Hill.)

onsdag, april 18, 2007

Dagens citat

Det har varit en tillfredställelse att se att min maoistiska grundsyn håller.
Sköld Peter Matthis, som grundade FNL-rörelsen i Sverige, summerar sina 40 års "solidaritetskamp" i Tidningen Vi, i en text späckad med oneliners som nästan verkar ägnade att totalt underminera allt som så kallade fredsrörelser brukar säga sig stå för.

tisdag, april 17, 2007

Publicistklubben förkortas PK

Jag är ur fas med tiden. Igår, när solen gassade, svettades jag i ull och manchester. Idag fryser jag i sandaler.

Jag hamnade på Publicistklubben igår, där årsboken avtäcktes och diskuterades. Jag låg i fel fas där också. Inte ens fyra halvlitrar starköl på fastande mage lyckades få mig att begripa vad de talade om på scenen.

Årsboken behandlar hur journalister skildrar extremiströrelser, men ett visst fokus läggs också på den eviga frågan om hur Sverigedemokraterna bäst systematiskt ska förtalas av pressen (jag önskar att jag kunde länka till texterna i årsboken, men den finns bara på papper). I en självutlämnande artikel berättar Sydsvenskans Niklas Orrenius om hur han själv förvanskat verklighetskildringen. I samband med att Sd-företrädare blev misshandlade vid sitt möte i Rottne i somras antydde Orrenius att partiet själva iscensatt det hela, något reportern ångrar idag.

"Jag tycker illa om Sverigedemokraternas politik och lät detta påverka mitt omdöme. Därmed anslöt jag mig till en redaktionell tradition på Sydsvenskan och, vågar jag påstå, på de flesta andra nyhetsredaktioner."
Citatet ovan från Orrenius visar hans egen sjukdomsinsikt. Tyvärr är han inte representativ för kåren.

Från Publicistklubbens podium fick vi således för tusende gången ta del av resonemang kring den särskilda verktygsuppsättning som många uppenbarligen fortfarande tror behövs för att skriva om Sd. Detta samma vecka som partiet närmast drabbats av en medial ketchupeffekt, och politiker och journalister står på kö hos deras pressekreterare. Kanske var det en ironisk diskussion. Kanske har helt enkelt Publicistklubben blivit frånåkt av verkligheten, och nu i sin egen lunk kommit in på nittiotalet.

Förresten. I årsboken finns ytterligare en makalös text. Niklas Svensson skriver glödande (att han är en av landets bästa nyhetsjägare har jag vetat länge, men att han är en strålande och effektiv skribent börjar jag först nu sakta begripa - håll tummarna för att Politikerbloggen tillåts släppa telegramformen någon dag) om hur en feg ledning på Expressen närmast stoppade hans grävjobb om extremvänstern efter kravallerna i Göteborg.
"Aldrig under mina tretton år på Expressen har jag känt mig så totalt överkörd som den kväll då vi fick beskedet om att samtliga vänsterextremister skulle anonymiseras. Joachim Berners vackra ord knappt två år tidigare var inget annat än vackra ord. Det är möjligt att det fanns flera olika skäl till hans beslut. Men huvudskälet kan ha funnits på Expressens redaktion.

Vi hade tidigt under vår granskning funnit obehagliga kopplingar mellan dömda vänsterextremister och anställd personal på redaktionen. Och vi hade upptäckt texter på kultursidorna som tog vänsterextremisterna i försvar."
No shit.

En intressant formulering nämndes på Publicistklubben både en och två gånger. Värdegemenskap, sa man. Vi journalister delar en värdegemenskap som gör att vi etiketterar Sverigedemokraterna som främlingsfientliga, till exempel, och underlåter att förklara för läsarna på vilket sätt detta skulle vara sant, sa någon, ungefär.

Och värdegemenskapen känns synnerligen närvarande just på Publicistklubben. Ett par bord bort satt Svenska Dagbladets lysande politiske kolumnist Göran Eriksson och Expressens lika begåvade politiska reporter Karin Johansson tätt, tätt, han ibland med armen om henne. Och det hade nog närmast känts som en symbol för kårens konsensus om jag inte blivit svartsjuk av starkölen. Olika falla ödets lotter. Jag satt med Waldemar Ingdahl bredvid mig.

Men den där värdegemenskapen är ju också helt frånåkt av verkligheten.

Vem är främlingsfientlig, egentligen, idag?

Förra veckan sa Tony Blair, världens mest framträdande socialdemokratiska politiker, att knivmord är ett resultat av en specifikt svart kultur, vilket Guardian rapporterade.
Tony Blair yesterday claimed the spate of knife and gun murders in London was not being caused by poverty, but a distinctive black culture.
Det här uttalandet förvånade mig, så jag skickade ett mejl till Gunnar Pettersson, som ju inte på något sätt är höger, och som ju är bra på att bevaka brittisk politik i allmänhet och brittisk press i synnerhet (och charkprodukter!). Jag var lite orolig för att Guardian hade vinklat eller förvanskat vad Blair egentligen hade sagt, eller att journalisten gjort en stor grej av ett retoriskt knep eller så, vilket skulle kunna förklara varför svensk press inte skrivit en rad om detta.

Och på hans blogg Pressylta Redux har jag fått svar idag.

[För övrigt: jag citerar långt här därför att det är nåt vajsing med Pressylta och permalänkar... "Do you have what we in Sweden call en skiftnyckel?" som den store mannen sa]
I korthet, Blair förnekar naturligtvis inte att fattigdom är en grundläggande faktor i det här problemkomplexet (fast "deprivation" - hur översätter man det? - är ett bättre ord, med dess antydan att något blivit fråntaget, en förlust). Men därtill kommer en annan faktor, vad han med ett mycket grovt penseldrag kallar "svart kultur" (90% av av gängrelaterat våld med vapen är alltså black-on-black crime). Vad Blair menar med "svart kultur" får man bara en antydan om i Guardianartikeln: hans gamla käpphäst om att faderlösa familjer tenderar att producera asociala barn, och vad nu än "svart kultur" är, så är det otvivelaktigt en kultur där fadern ofta är frånvarande. Detta går tillbaka till slaveriet när män var ägodelar och kunde flyttas fram och tillbaka hur som helst, vilket i sin tur gjorde modersfiguren till en sån central mittpunkt i svart familjekultur, vilket i sin tur gav upphov till senare tiders "babyfathers", och så vidare och så vidare.

En annan aspekt av "svart kultur" - och det är här det börjar bli känsligt - är vad som ofta kallas "the culture of victimhood". Det vill säga, ingen vettig människa förnekar att svarta - särskilt slavättlingarna av västindisk härstamning - alltid varit och fortsätter vara offer för ett av historiens största brott mot mänskligheten, och att rasismen alltid varit och fortsätter vara lika brutal som listig djävul in our midst. Men en djävulsk dialektik har också gett upphov till en kultur där alltför ofta ett felsteg, ett misslyckande, en motgång inte längre har det minsta med personliga egenskaper att göra, utan helt och hållet med det rasistiska samhälle man lever i. Och om man är ett offer kan ju ingen kräva en på ansvar.
Pressylta avslutar det intressanta resonemanget med att förklara att Blairs uttalande är motsatsen till rasism, och att hålla inne med denna viktiga sociala kritik vore främlingsfientligt, och att
det är en särskilt elak form av rasism att på det viset göra undantag av svarta människor genom att se dem som ansvarslösa för sina handlingar, och att därmed mer eller mindre betrakta dem som barn, som många välmenande och ljushyade människor ofta gör.
Det är det bästa jag läst på länge.

Jag förstår att jag är orimlig när jag jämför Sverigedemokraterna med Tony Blair, men jag vill i alla fall något problematisera detta eviga ältande om främlingsfientlighet.

Det sades på Publicistklubben att Sverigedemokraternas politik är ett resultat av deras föregivet vidriga människosyn, och att den därför måste motarbetas av journalistkåren. Men stämmer det? Att enskilda partiföreträdare ger en äckelkänslor håller jag med om, men visade inte Janne Josefssons och Lars-Göran Svenssons valstugereportage detsamma om våra två största partier? Är det inte i själva verket så att sossar och moderater har så mycket gemensamt med Sd att man snarast ska prata om gradskillnader i helvetet?

I söndags beskrev PM Nilsson i Expressen hur det faktiskt är möjligt att ta en debatt med Jimmie Åkesson utan att framstå som en idiot. Det gäller bara att vara tydlig med vad man står för.
Till exempel borde de nuvarande regeringspartierna och socialdemokraterna inte ha några större problem med de tre huvudfrågor där rasisterna i sd påstår sig stå ensamma. Dessa är:

* ”Sverige tar emot för många invandrare.” Det anser även regeringen. Sverige gör just nu en viktig insats för flyktingkatastrofen i Irak, men i längden är det ohållbart att de andra EU-länderna och särskilt USA inte delar på flyktingbördan. Detta är migrationsminister Tobias Billströms mantra när han träffar sina ministerkollegor i EU – som sd för övrigt vill att Sverige ska lämna.

* ”Invandringen kostar för mycket.” Sd räknar på ett groteskt ohederligt sätt. Men de flesta seriösa bedömare håller med om att pengarullningen måste stoppas. Resursslöseriet i flyktingmottagandet och den bristande integrationen efteråt har kritiserats hårt av riksrevisionen och av en omfattande SOU-utredning.

När vårbudgeten presenteras i morgon kommer de ökande kostnaderna för flyktinginvandringen att beskrivas som bekymmersamma.

Regeringen beslutade därför 3 april om en ny snabbutredning med uppdrag att drastiskt sänka kostnaderna, minska bidragstagandet och snabbt få ut flyktinginvandrare på arbetsmarknaden. Den arbetslinje som nu återupprättas bland ungdomar och långtidsarbetslösa ska med all tydlighet också gälla flyktingar.

* ”Det mångkulturella samhället är ohållbart.” Det tycker såväl regeringen som socialdemokraterna. Efter mordet på Fadime och terrordådet 11/9 finns det ingen som helst acceptans för mångkultur i någon djupare mening. Alltför avvikande levnadssätt och familjemönster från de gamla hemländerna har ingen chans att överleva. Vissa seder är förbjudna. Religös fanatism bevakas av Säpo.

Alla partier utom vänstern och miljöpartiet driver i dag mycket tydligt linjen att alla som bor i Sverige ska leva och verka med respekt för mänskliga rättigheter och i enlighet med grundläggande normer. Flickor ska ha rätt att läsa läxor och ha samma livschanser som pojkar. Stockholms stads aktivism mot hedersvåld är typisk för denna hållning.

Om man undantar mat, kläder och högtider finns det mångkulturella samhället endast på kultursidor.
Knappast några vattentäta skott. Grader i helvetet.

Jag ser ingen anledning till att vi journalister ska plocka fram en särskild verktygslåda när vi ska intervjua sverigedemokrater.

Det är dags att komma ikapp verkligheten.

Men jag hade, som sagt, sandalpremiär idag.

måndag, april 16, 2007

Hur många kom undan?

Svenske självmordsbombaren Mirsad "Maximus" Bektasevic hade omfattande kommunikation med mannen som kallats Al Qaidas webmaster, Younis Tsouli, på nätet kallad Irhabi007. Det berättar Los Angeles Times i en fyra (!) sidor lång artikel om det terroristnätverk som nystades upp i och med gripandet av svensken.

Några utdrag ur artikeln:

They never met face to face, but the two young zealots became brother warriors in the new land of jihad: the Internet.

Investigators say their bond made them central figures in a terrorism network that spanned eight countries, involved more than 30 suspects and hatched plots in Washington, Toronto, London and Sarajevo.

Maximus was the online moniker of Mirsad Bektasevic, a lanky Bosnian refugee with a dark stare and a hunger for action. At 18, he returned from Sweden to this war-scarred city, where he assembled an arsenal for a suicide attack and filmed a "martyrdom" video.

Irhabi007 was Younis Tsouli, a Moroccan living in London with his diplomat father, investigators say. Hunched day and night over his computer, the diminutive 22-year-old allegedly served as a pioneering cyber-operative for Al Qaeda, oversaw Bektasevic's mission and was at the hub of other plots.

Their case shows that the Internet has become a virtual training camp and operations center replacing the Al Qaeda bases in Afghanistan and Bosnia that produced a legion of fighters, formed them into cells and launched them at targets...


...Bektasevic's family fled to Sweden at the start of the war when he was 5, and he lived with his widowed mother on welfare. Most Bosnians practice a tolerant Islam, but some refugees in Scandinavia have been swept up by extremism that has spread among young Muslims there. At about 13, Bektasevic grew interested in his religious heritage after memorizing a Koranic verse to pray at the funeral of a friend.

"This was the thing that change [sic] my heart," he later told interrogators. "I liked it and I wanted to know more."

The pimply teenager dropped out of school after ninth grade and racked up juvenile arrests. He spent six hours a day on the Internet, soaking up rage and gore. On a radical website, he befriended half a dozen teenagers in Denmark. Their families were Palestinian, Moroccan, Turkish, Bosnian; after the youths visited an extremist cleric in London in 2004, Danish intelligence put them under surveillance.

Bektasevic drifted to Copenhagen, where he slept at a mosque and became a leader of the group. In the summer of 2005, they filmed a video declaring themselves "Al Qaeda in Northern Europe." It featured a logo allegedly designed by a long-distance associate: Irhabi007.

The word means "terrorist" in Arabic...


...Bektasevic first stayed at a cheap hostel in Sarajevo, a city he knew from family vacations. Although his uncle gave him the keys to the house near the garbage dump, he chose to sleep in an apartment across town that he rented under an assumed name.

On Oct. 7, he phoned Abdul Basit Abu-Lifa, 17, a baby-faced Palestinian Dane with shoulder-length curls.

"Try to get more money because I think, thank God, brother, I have found some really good stuff, you know?" Bektasevic said, according to a Danish wiretap transcript. The intercepted calls to Copenhagen also referred to "the trainees" and "the best place to do you know what."

In his search for explosives, Bektasevic enlisted two friends who worked at a halal grill. He met them in 2003 after prayers at the King Fahd Islamic Center, a big Saudi mosque that draws Muslim radicals...


...Bajro Ikanovic was 27: bearded and bear-like, he had returned to Bosnia-Herzegovina and found Islam after a series of criminal escapades in France. He was trying to reform his friend, Amir Bajric, 25, a fast-talking ex-convict with striking gray eyes. Despite the likeness of Osama bin Laden tattooed on his chest, Bajric had a weakness for alcohol and women.

The grill belongs to a meat company run by former foreign fighters. It is among the Muslim businesses targeted by Bosnian authorities investigating the underworld of arms and extremism that is a legacy of war, officials say.

In mid-October, the Copenhagen crew sent help. But it wasn't Abu-Lifa, whose father sensed trouble and confiscated his passport. Instead, Abdelkader Cesur, 18, a pudgy Turk who spoke confident English, got on a bus for Sarajevo despite a warning from Danish intelligence agents that his radicalism was going to get him in trouble.

Two days after the Turk arrived, Tsouli called Bektasevic from London, prosecutors say. Three days after that, on Oct. 19, 2005, the two Bosnians handed over more than 40 pounds of explosives in a metal strongbox from an abandoned military base...


...Alerted by Danish intelligence, police had shadowed the two since their arrival and decided to nab them as soon as they got their hands on explosives.

"We found a detonator in the suicide belt," said Ifo Sako, chief of counter-terrorism for the Bosnian federal police. "Only a crazy individual, or someone about to do something, keeps a detonator hooked up to explosives."

Police also arrested Bajric, Ikanovic and a third Bosnian. A search turned up a video of a masked Bektasevic and another man posing with rifles, bomb timers, ammunition and a grenade-launcher.

"These weapons are going to be used against Europe, against those whose forces are in Iraq and Afghanistan," Bektasevic declared in the video.

But police could not find those weapons or identify the second man. Bektasevic had conducted reconnaissance on international troop contingents, investigators say, but his exact target in a city full of foreign troops, embassies and relief agencies remains unclear.

Intelligence officials had wanted to keep watching the young suspects, said Vjek Vukovic, an assistant security minister who is leading a crackdown that recently stripped more than 300 foreign suspected militants of their passports. But the police insisted on quick arrests, he said.

"I am sure the network was much bigger," he said. "Who knows how many got away?"
Notera att artikeln säger att det var dansk säkerhetstjänst som tipsade den bosniska, till skillnad från vad som har stått i svensk press, att det var Säpo som låg bakom tipset. Vi får sannolikt aldrig veta.

Läs hela artikeln. Och begrunda vad Vjek Vukovic säger i citatet ovan: "Who knows how many got away?"

Metro om svenskt jihad i Somalia

När en av Sveriges bästa grävande journalister, Nuri Kino, tar sig an de svenska kopplingarna till Somalia blir resultatet lite annorlunda än vad vi är vana vid.

I Metro berättar han att en "Islamistisk ledare värvade i Sverige - Har misstänkta al-Qaida-kopplingar".

En islamistisk ledare i Somalia med misstänkta kopplingar till al-Qaida har under en längre tid värvat anhängare i Sverige.

Mannen kom till Sverige som asylsökande 1992 och bodde i landet i 12 år. Större delen av tiden verkade han som imam i en moské i Stockholmstrakten.

– Han såg det som sin livsuppgift att informera ungdomar om Jihad, heligt muslimskt krig. 2004 reste han med sin familj tillbaka till Somalia för att sida vid sida med andra islamistiska ledare strida emot interrimsregeringen och Etiopien, uppger en bekant till mannen.
Det gäller naturligtvis en person som figurerat på min blogg åtskilliga gånger. Jag citeras också i Nuri Kinos artikel.
Frilansjournalisten Per Gudmundson har ägnat mycket tid åt att granska stödet till islamisterna i Somalia.

– Att en svensksomalisk imam kunnat vara en nyckelspelare för islamisterna,och fungera som kontaktperson för människor i Sverige som velat bidra till deras jihad, är bara ett av många tecken på att vi inte tar de här frågorna på tillräckligt allvar, säger han.

lördag, april 14, 2007

Blair: Knivmord svart kultur

Jag har inte riktigt hängt med i den allmänna debatten de senaste dagarna, så jag är osäker på om detta uppmärksammats i svensk press eller bloggosfär.

I onsdags sade världens mest framstående socialdemokratiske ledare, Tony Blair, att den kraftiga uppgången av knivmord och mord med skjutvapen som plågat London inte alls har med fattigdom att göra utan beror på en specifik kultur hos svarta män. Det rapporterar vänstertidningen Guardian.

Tony Blair yesterday claimed the spate of knife and gun murders in London was not being caused by poverty, but a distinctive black culture...

...Mr Blair said the recent violence should not be treated as part of a general crime wave, but as specific to black youth. He said people had to drop their political correctness and recognise that the violence would not be stopped "by pretending it is not young black kids doing it".
Wow. Har detta verkligen flugit under svenska mediers radar? Kan man ens föreställa sig uppståndelsen om detta sagts av någon politiker på högersidan? Merkel, Sarkozy, Berlusconi, eller Bush? Eller om någon svensk högerman som, säg, folkpartisten Mauricio Rojas sagt det?

Dagens citat

"Vi som aldrig sa Horace"
Genial rubrik på undersköna Natalia Kazmierskas text i dagens Expressen.

Till mina journalistkollegor

Kära kollegor,

Föreställ er, för ett ögonblick, att en eller flera personer i Sverige faktiskt hörsammade svensken Fuad Muhamad Qalaf, hög företrädare för Islamiska Domstolarnas Förbund i Somalia, när han i höstas uppmanade somalier i exil att delta i heligt krig mot utländsk inblandning i Somalia. Det är inte otänkbart. I samband med att en delegation svensksomalier överlämnade 7000 dollar, insamlade i Sverige, till Islamiska Domstolarna vädjade Qalaf just om detta:

"Jag ber alla somaliska muslimer i västerlandet om två saker. Först, att ansluta till Jihad för att skydda landet från en yttre fiende. Jihad betyder försvar för den islamiska religionen och kamp mot korsfararna. I andra hand, att flytta barnen från de otrognas länder. Det är den yttersta förlusten att leva i ett icke-muslimskt land. Också ber jag om att ställa egendomar till förfogan för islams försvar."
(min övers.)
Föreställ er vidare att andra hörsammade Al Qaida-ledaren Ayman Al Zawahiri när han manade till samma sak, i sitt stridsrop för somaliskt jihad:
"Använd bakhåll, minor, räder och martyr-attacker för att fullständigt nedgöra dem såsom lejon nedgör sitt byte"
Alltså: tänk för ett ögonblick att Somalia är ett slagfält i kriget mot den internationella islamistiska terrorismen, och att svenskar tagit aktiv del däri - på samma sida som Al Qaida.

Det har hänt förr. Just nu genomgår somaliern Gouled Hassan Dourad sin Combatant Status Review Tribunal på Guantanamo Bay. Enligt uppgift värvades han till det heliga kriget under sina tre år i Sverige - varefter han tränades i Afghanistan för att slutligen blomma ut som terrorist i Somalia med Al Qaida-anknutna gruppen AIAI.

Och det är ingen omöjlighet att svenskar idag skulle kunna lockas av militant islamism. I själva verket finns ett stort stöd bland svensksomalier för det så kallade motståndet i Somalia. Vid en konferens i Stockholm i vintras uttalades ett oreserverat stöd för det så kallade motståndet.
[Konferensen] "Uppmanar alla somaliska grupper att enas mot ockupationsmakten och försvara sitt land. Deltagarna underströk också att det somaliska folket har en given rätt att bekämpa ockupationen. Därför stödjer vi somaliska motståndsgrupper."
(min övers)
Det svenska uttalandet välkomnades, som jag skrivit om tidigare, av den somaliska terroristorganisationen The Popular Resistance Movement in the Land of the Two Migrations, som i en kommuniké uppmanade fler att göra som konferensen i Sverige.

Föreställ er sedan att det heliga kriget, som terroristerna uppfattar det, är globalt. Att den militanta islamismens fiender är måltavlor oavsett var de befinner sig, oavsett om de är militärer, biståndsarbetare, myndighetspersoner eller tunnelbanependlare, och oavsett om de överhuvudtaget har tänkt en tanke om islam eller politik eller våld - som offren i London och Madrid, till exempel.

Om ni för ett ögonblick föreställer er detta, kära kollegor, finns det då någon anledning att möjligen överväga en annan vinkling, någon gång, på reportagen om Sveriges relation till Somalia?

Det är självklart att Etiopiens övergrepp i strid mot de mänskliga rättigheterna ska belysas. Och det är givet att svenska säkerhetstjänsters arbete ska granskas.

Men är det uppenbart, med ovanstående i åtanke, att dessa uppgifter alltid ska utelämnas i rapporteringen, för att i stället ge plats åt osakliga påståenden som att Säpo arbetar "med att kartlägga muslimer" (DN), eller privatpersoners vildsinta spekulationer om att Säpo "är hos mig eller andra killar för att hitta bevis, eftersom amerikanarna sagt att vi är terrorister" (Ekot)?

Är det gudagivet att den enda förklaringsmodell som ska erbjudas läsarna och lyssnarna är den där USA sägs styra en stor konspiration mot medborgare i allmänhet och muslimer i synnerhet, och mot deras medborgerliga rättigheter? Är det en naturlag att av tre medverkande debattörer i ett program ska ingen - ingen - förmedla något av den hotbild som finns i den militanta islamismen, eller ens antyda tanken att det är den militanta islamismen som utgör ett hot mot västvärldens fri- och rättigheter (Konflikt)?

Är det fullständigt omöjligt att antyda att Säpo faktiskt bara gör sitt jobb (om än med viss komisk klantighet) - ett jobb som vi i god demokratisk ordning ålagt dem att göra?

Jag undrar verkligen.

Trevlig helg!

onsdag, april 11, 2007

Terrorbrott i Danmark - lagligt i Sverige

Dagens dom i Köpenhamns byret (tingsrätt) mot Said Mansour är intressant för Sverige på flera sätt.

För det första så finns en direkt koppling till Sverige, vilket tyvärr svenska tidningar inte tycks bry sig om att rapportera (i Danmark tycks Politiken bevaka bäst). För det andra så belyser domen en skillnad mellan olika staters metoder att lösa ett gemensamt problem - en skillnad som kan få högst påtaglig betydelse i framtiden. För det tredje visar domen på den utveckling som sker i flera europeiska länder där yttrandefriheten inskränks till förmån för terrorismbekämpningen vilket kommer att påverka Sverige eftersom vi ju är en del i Europa.

Said Mansour dömdes, som förste dansk, till tre och ett halvt års fängelse för brott mot strafflagens paragraf 114, som är en helt ny lag som syftar till att försvåra uppmaningar till terrorbrott. Lagen skiljer sig från tidigare uppviglingsregleringar på så sätt att själva uppviglingen inte behöver knytas till ett specifikt brott. Det räcker alltså, åtminstone i teorin, att med uppriktighet uppmana människor att delta i terrorbrott för att riskera straff. Det behöver inte bevisas att en självmordsbombare faktiskt tagit intryck av uppmaningen.

Said Mansour, som kom från Marocko till Danmark 1983 och fick medborgarskap fem år senare, drev från 1986 bokhandeln och förlaget Al Nur genom vilka han bland annat spred propaganda för terroriströrelser. Mansour har distribuerat avrättningsvideor, bombtillverkningshandböcker och mer allmän islamistisk propaganda som återfunnits hos tilltalade i flera terroristutredningar i olika länder - en cd med Mansours logotyp återfanns hos en av männen i den terroristcell i Hamburg som låg bakom attentatet mot World Trade Center den 11/9 2001, exempelvis. Självfallet har Mansours propaganda spelat roll också i Danmark - flera av dem som åtalades i Glostrup-målet kunde på ett eller annat sätt kopplas till Mansour.

Det är i Glostrup-målet den tydliga kopplingen till Sverige finns. Mirsad "Maximus" Bektasevic, som skulle blivit Sveriges första självmordsbombare om han inte gripits och dömts till femton års fängelse i Bosnien i vintras, var ingen ensam gärningsman. En grupp danska män hade tät kontakt med Bektasevic inför dådet, och en av dem, en dansk med turkisk bakgrund, följde med till Bosnien. Dansk-turken Abdul Kadir Cesur dömdes med Bektasevic i Sarajevo till tretton års fängelse, och i Glostrup åtalades de övriga männen, varav en, Abdul Basit, dömdes för terroristbrott. Den idag dömde Said Mansour hade tät kontakt med både Cesur och Basit, något rätten i Köpenhamn såg särskilt allvarligt på. I domslutet lägger man vikt vid att Mansours "verksamhet har varit ytterst professionellt utformad, har pågått under en längre tid, och har bl.a. varit riktad mot särskilt unga människor som grupperingen omkring AB. (dömd för försök till terroristbrott i det så kallade Glostrup-målet)." (min övers ur pressmedd)

Det finns anledning att fråga sig om svenske Mirsad Bektasevic och hans kumpaner hade blivit terrorister om det inte vore för Said Mansour. De unga männen bekräftade och sporrade varandra, och genomgick tillsammans en radikalisering. Om det är såsom dansk rätt numer menar, att Mansours terroristpropaganda har haft betydelse för Bektasevics medbrottsligar, så borde den också haft betydelse för Bektasevics utveckling. Och om så verkligen är fallet, så är det rimligt att ställa sig frågan varför Mansours verksamhet vore helt lagenlig i Sverige.

Det är i skenet av den nya danska lagen som den andra implikationen för Sverige återfinns. Inte bara Danmark gör det nu straffbart att propagera för terrorism. I Storbritannien beslöt rätten nyligen att utvisa Abu Qatada till Jordanien, på grundval att han uppviglat till terrorism. Precis som i fallet med Said Mansour har Abu Qatada inte gjort sig skyldig till vad som traditionellt ansetts brottsligt. Han har haft täta kontakter med kända terrorister, och spridit terroristpropaganda. Men han har aldrig sprängt några bomber.

Skillnaden mellan å ena sidan Danmark och Storbritannien, och å andra sidan Sverige, blir uppenbar när man ser på den publikation de haft gemensamt. Bägge har arbetat med Al Ansar, en tidskrift som bland annat skrivit om det religiöst korrekta i att mörda kvinnor och barn. Abu Qatada var regelbunden skribent, Said Mansour fungerade som distributör. Al Ansar har naturligtvis även givits ut i Sverige. Svensk-marockanen Mohamed Moumou, som terroriststämplades av FN i höstas, var periodvis utgivare av Al Ansar.

Problemet blir tydligt. Storbritannien utvisar sin uppviglare, Danmark fängslar sin, men Sverige låter sin gå fri.

Skillnaderna i lagstiftning är inget de militanta islamisterna är omedvetna om. I själva verket förlades utgivningen av Al Ansar till Sverige en gång i tiden just på grund av att vi hade en mer tillåtande lagstiftning, vilket Abu Hamza Al Masri (också dömd i Storbritannien för uppvigling) vittnat om:

- Eftersom många anhängare i Europa tog över moral- och mediearbetet kunde de ge världen nyheter om Jihad och dess syfte. Men direkt slog franska myndigheter till kraftfullt för att förhindra nyheterna från att höras. De tvingades då flytta till andra länder, där det fanns mer yttrandefrihet, som England, Sverige och andra. Det var då Al Ansar började ges ut på veckobasis, mest för att ge stöd åt GIA.
(min övers)
Sverige riskerar att ytterligare förstärka sin roll som bas för terroristunderstödjande aktiviteter. Som terrorismforskaren Magnus Norell skrev i Swedish National Counter Terrorism Policy after 'Nine-Eleven' (pdf) så har Sverige länge inrymt personer med kopplingar till alla de stora terroriströrelserna.

... Sverige har haft, och har nu, medlemmar och aktivister från alla större terroristgrupper boende i landet, inklusive palestinska Hamas, egyptiska Al-Gamaa al-Islamiya och algeriska GIA, alla uppsatta på EUs och FNs listor över terroristgrupper. Deras närvaro har dock aldrig setts som ett hot mot svenska staten, och eftersom enbart medlemskap i en annars kriminell organisation inte varit (och inte är) olagligt så länge medlemmen inte gör något, så har de lämnats ifred, men under iakttagelse av säkerhetspolis.
(min övers.)

När det som nu visar sig att flera europeiska länder skärper sin lagstiftning ökar naturligtvis säkerhetsrisken för Sverige. Då terroristbrott ofta är en verksamhet som spiller över landsgränser försvåras dessutom våra internationella relationer - de länder som drabbas av bomber kommer naturligtvis inte vara nådiga i sin kritik om Sverige tillåter uppvigling till dåden. Detta är problem som vi måste adressera på ett eler annat sätt.

Dagens dom mot Said Mansour är alltså intressant för svenskar av flera anledningar. Tyvärr finns inga färdiga svar på de otroligt svåra juridiska och moraliska gränsdragningsproblem som uppstår i kampen mot terrorismen.

Vi måste tänka själva och debattera för och emot.

Det hade varit bra om pressen förmedlat underlag för den diskussionen.

tisdag, april 10, 2007

"Misstänkt" terrorist för TT - sprängde sig själv

TTs telegram om marockanska säkerhetstjänstens ingripande mot terrorister idag är talande för hur journalister i allmänhet är rädda för att peka ut någon som skyldig. I telegrammet skriver man att en person som sprängde sig själv till döds när polisen anlände var "misstänkt" terrorist.

Två personer dödades på tisdagen när marockanska säkerhetsstyrkor slog till mot misstänkta terrorister i Casablanca.

"En av dem sköts och avled av skottskadorna medan den andre sprängde sig själv till döds just när han skulle gripas" meddelade polisen i ett uttalande.

De två var efterspanade i samband med utredningen kring en explosion på ett internetkafé den 11 mars, då förövaren omkom och en av hans medhjälpare samt tre kunder skadades.
Men vem vet? Kanske skulle han egentligen ha använt bomben till något fredligt ändamål.

Om det kan vara någon tröst funkar journalister likadant ute i den stora världen, berättar LGF.

fredag, april 06, 2007

Vadå humanist?

Jag är ju ateist, vilket jag till exempelvis manifesterade nyss i TV4:s nyhetsmorgon-panel genom att säga att man gott kan festa på långfredagen om man känner för det. Men det faktum att man själv är ateist och vill bekämpa vidskepelsens utbredning betyder inte att man för den skull ska ta till samma kalsonggrepp som de intoleranta påvarna och imamerna brukar göra.

Sydsvenska Dagbladet
har i dagarna valt sida i det märkliga religionskrig som just nu utspelar sig i hotellkedjan Scandic, där ledningen beslutat ta bort biblarna ur nattygsborden. Sydsvenskans grävande reporter kan i artikeln "Scandic missade bibelstopp" avslöja att det trots ledningens påbud förekommer - bevare oss väl - biblar på hotellrummen.

...trots att hotellkedjan Scandic beslöt ta bort biblarna redan i höstas finns det många exemplar av Den heliga skrift kvar på rummen när Sydsvenskan kollar.

– Det här hade vi alldeles missat, säger Anna Hoffström på Star Hotel i Lund.

– Men vi samlar ihop biblarna nu med en gång, tillägger hon.
Och detta är ju i sig helt fantastiskt. Men det som gör mig riktigt purken är att den som startade hela hetsjakten på biblar, en medlem i ateist-organisationen Humanisterna, menar att människor känner sig - ni gissar säkert - kränkta av förekomsten av den heliga skrift på rummet.
Stefan Jansson är medlem i Humanisterna, en förening som verkar för en sekulär (icke-religiös) livssyn. Han mejlade Scandic och hävdade att biblar på hotellrum är kränkande både för ateister, muslimer och andra.
Känner man sig kränkt av att andra får möjlighet att utöva sin religion är man inte humanist.

Då är man intolerant.

(tipstack: Noneof Yourbusiness)

Talande citat

I Svenska Dagbladet läser jag att Säkerhetspolisen ibland tydligen stöter på patrull när de försöker kartlägga extremismen i förorterna. Vissa betraktar Säpo som fienden. Gun Holmertz, i katolska hjälporganisationen Caritas blev besökt.

- Det var ett hån och respektlöst mot mig och Caritas, och om jag nu hade farliga terroristkontakter så skulle jag väl inte vara så dum att jag skulle berätta om dem för Säpo?

Gun Holmertz har länge varit politiskt aktiv i vänsterpartiet, och inklusive arbetet i Caritas har hon varit djupt engagerad i flyktingfrågor under många år.
Say no more.

torsdag, april 05, 2007

Porr och politik

Hur otroligt det än kan låta, så har det varit glest med inlägg här de senaste dagarna därför att jag har haft ganska mycket att göra - hederligt arbete nio till fem, alltså.

Och eftersom det kan tänkas fortsätta så en liten tid, så vill jag passa på att dirigera iväg läsekretsen till en länksamling på kärt tema. Tidskriften Ottar frågar sig i en länkstinn text om det går att rädda världen med porr (ett ämne som uppmärksammats här förr). Det är journalisten Ulf B Andersson som tycker sig ana en ny trend av sexradikalism.

Så hur har denna ”rädda världen med porr”-trend uppstått? Brukar inte veganer vara vänsterradikala porrmotståndare?

Nja, om man tittar på historien så går nakenhet och politik ganska väl ihop. Sidor som kombinerar sex, inte bara med lust, utan också med radikal politik kan ses som en fortsättning på 68-andan, där sexualiteten skulle befrias och där nakenheten användes vid protestaktioner. Ett nutida exempel är det onani-maraton för välgörenhet som hålls varje år i San Fransisco.

Men det går också att ana influenser från personer som den marxistiske psykoanalytikern Wilhelm Reich som såg människors frigjorda sexualitet som ett sätt att motverka totalitära idéer.
Börjar vänstern vakna upp igen? Kan sjuttiotalet återuppstå? Vi håller tummarna.

(via Magnus Linton)

tisdag, april 03, 2007

Balans

Det är en svår balansgång rättssystemet ska klara. Å ena sidan ska medborgarna skyddas från staten, å andra sidan ska samhället skyddas från brottslingarna.

I danska vänstertidningen Information kommenterar förre chefen för PET (danska säpo) de nya terroristlagarna i Danmark. Ole Stig Andersen är - kanske med stor rätt - kritisk till att lagarna ger staten för stora möjligheter att ingripa, och alltså inte skyddar medborgarnas integritet tillräckligt.

Men som argument för att lagarna är dåliga anför han att om polisen hade haft samma möjligheter på hans tid, så hade den fruktade terroristligan Blekingegadegruppen kunnat gripas på ett mycket tidigare stadium.

"I min tid måtte PET ikke begå fejl, men sådan er det ikke mere. I dag er det i orden at varetægtsfængsle og rejse tiltale mod folk, selv om man ikke kan få dem dømt. Bare man har haft held til at afværge en forbrydelse. Sådan lød det bl.a. i Glostrup-sagen, hvor politiet hævder at have afværget en terrorhandling, selv om det er umuligt at bevise. Den fremgangsmåde var helt udelukket, da jeg var chef," siger Ole Stig Andersen, der var chef for PET fra 1975-84.

"Hvis vi havde haft samme mulighed for at gribe ind, som politiet har i dag, kunne vi formentlig have anholdt Blekingegadegruppen langt tidligere," siger han.
Många danskar har nog svårt att se just det som ett problem.

måndag, april 02, 2007

Ett problem att korrigera

Häromdagen skrev jag att ett av de centrala motiven för Public services existens nästan aldrig framförs eftersom det, underförstått, är lite skämmigt.

Dessutom finns det förstås en annan grund, som sällan eller aldrig framförs: att public service finns av nationalistiska och socialkonservativa skäl, på samma sätt som Svenska Akademien och Dramaten. Att det skulle vara viktigt för det svenska nationalistiska projektet med tv och radio på det svenska språket, som skydd mot opålitliga utländska influenser. Men det säger ju inte ens Sverigedemokraterna.
Den nationalistiska aspekten har dock nämnts, påminner mig Erik Starck i ett mejl. I Dagens Nyheter för två år sedan framträdde den socialdemokratiska politikern Bengt K Å Johansson i en artikel som berörde denna dolda anledning till att vi har Public service.
Den parlamentariska utredningens ordförande, exministern Bengt K Å Johansson (s), tycker att det är ett problem att människor i allt större utsträckning tar del av mer varierade mediekällor:

- Det är ett problem eftersom vi behöver en gemensam grund för att vara en nation, säger Bengt K Å Johansson.
Ja, just det. Om man anser att det är ett problem att medborgarna tar del av varierande mediekällor är det naturligtvis extra viktigt att staten sprider ett sammanhållande kitt i etern.